Kräm

35 år

från Örnsköldsvik

Dagbok

Dagbok - December 2007

« Tillbaka till dagböcker

Fredag den 14 December 2007

The big way to the thing they call grown

Jag är så trött på att aldrig finna svaret på något.. Jag är så himla trött på allt.

Stress, stress, stress... jag hatar att man måste ödsla tid på att göra en massa upgifter och försöka få hjärnan att fokusera på saker som ändå bara fastnar tills något nytt ska in. Varför kan man bara inte få göra roliga saker hela tiden?

Jag vill så gärna bli något, men jag är rädd att det inte ska bli någonting av mig. Jag vet inte vad jag vill bli och jag får sån ångest när jag tänker på framtiden (jag får ångest av allt nuförtiden...). Jag vill bara att allt ska sluta snurra och att folk ska förstå vem jag är.

Körkort.. var det inte bara några dagar sedan folk pratade om att det var en sån lång tid kvar innan man skulle behöva bekymmra sig om det? Men jag har alltid varit rädd för förändring och oroat mig för saker flera mil ifrån att de händer.
Pensionsspara - När ska man börja med det?
Vart är min \"Mr. Right\"? Hur ska man veta det när man inte ens kysst någon?
Vart ska jag bo? Ni kanske har sett den där reklamen på tv där det är en massa studenter som rusar ut ur en skola och det står att typ 600 000 ungdomar kommr att behöva lägenheter och att det typ finns bara 15000 lediga eller nåt sånt. Man försöker att tänka \"ärsh, det ordnar sig.\" Men allt det kommer bara närmare. Och när man väl står där med sitt pick och pack, vart fan ska man ta vägen då?

Hur fungerar allt?
Jag har nyss fått id-kort och ska nu få ett bankomatkort. Jag fattar knappt hur det fungerar. Jag har aldrig haft någon som talat om för mig hur såna praktiska saker ska gå till och när jag frågar andra om det tittar de på mig som att jag vore dum i huvudet.
\"Va? vet du inte ens det?!\" Men vart ska jag annars vända mig om inte till allmänheten?

Jag är trött på att behöva oroa mig över om jag kommer få jobb och kunna klara av det tillräckligt. Jag kan ju inte ens klara av mitt liv som det är nu. Jag kan inte ta en sak i taget. Jag kan inte leva i nuet. För om man ska vara berädd måste man tänka framåt, men jag vill inte och jag vågar inte. Och mest av allt så vet jag inte hur man gör..

Jag hatar att ha födds ofullständig. Att inte har en förälder som vet ens bästa och som kan ta det ansvar den har lagt på sig. Jag hatar att hon inte kan fatta att jag inet kan klara allting själv och att jag aldrig har kunnat det. Fan för liv alltså! Just nu är jag så jävla less..

Kom och gå in dåtiden med mig..

Torsdag den 13 December 2007

Memorabilia

Jag var med syster på det där lilla cafeet på hörnet, med blåa tapeter. Folk rusar längst med Drottninggatan utanför cafeets igenomskinliga fönster.
Syster berättar om hur hon blev trasig.Hur bitarna splittrades och hur de tog ifrån henne vingarna. Hon får sova under mina, de nätter vi är tillsammans. Mina är trasiga, de faller sakta sönder, men hon får så mycket hon vill av dem.
Hon fyller cafeet med solsken och doft av hav. Jag blir lycklig av att se hur hennes händer rör sig mot mina. Hon pillrar med sockret på kanten av brickan och vrider son kopp så att sockret knastrar under.
Hon är vacker i sin trasighet, men att se henne hel vore större än sanning. Jag dricker kanelte, hon kaffe, vi pratar om domedagen och nynnar på \'We\'re in this together now\'.
En sanning, som jag aldrig kan förstå, skulle snart rinna till sitt slut. Utanför är himlen honung och de gråa männiksorna försvinner, för att ha henne är starkare än något annat. Jag blir lycklig när jag känner hennes hand i min, hennes armar runt mig. Hon vill visa mig varje hörn av hennes sinne och visar mig affärer som säljer vackra ting.
\"Fan vad vacker du skulle vara i den klänningen, Meri!\"
Hon håller upp den mot min kropp och ler, skiner. jag kan inte hjälpa att skratta. jag kanske köper den en dag och överraskar henne. Den svarta klänningen med svart tyll och vita spetskanter. Klänningen som sytts av himmel och systerskratt.
Att pussa systers panna...

The Downward Spiral i våra sinnen och under våran hud. Att drömma i systers famn. Att veta vad älska är. Att tejpa ihop varandra igen.
Jag längtar efter att få spendera skratt och nine inch nails med henne. Min skuggsyster..

Du visade mig att två själar kan vara sammanflätade på de mest vackra sätt. Du visade mig skratt i oskuldssnö. med dig, levde jag för en evighet tills verkligheten slog mig i magen ner till medvetslös.

Doften av din hud ligger fortfarande på mina ögonfransar..

2007

december (2)