glesblygden

35 år

Dagbok

Dagbok - December 2012

« Tillbaka till dagböcker

Onsdag den 19 December 2012

Ett alltid i aldrig

Jag avslutade en bok jag läst i ett par veckor idag: Igelkottens elegans. Den välbärgade, otroligt intelligenta tolvåringen Paloma har funnit sin själsfrände i den 54-åriga portvakten René Michel. Samtidigt har René efter 54 år av otrolig rädsla för kärlek blivit förälskad i den nyinflyttade, belevade Kakuro Ozu. Under ett par korta veckor möts två världar i en och samma trappuppgång. Men allt är förgängligt och i bokens sista kapitel möter René sitt sista ögonblick då hon blir påkörd.

Nyheten når Paloma och Kakuro som enas i en otrolig sorg. När de ska bege sig till bårhuset stannar de båda upp då de hör tonerna av klassisk musik innanför en av dörrarna i trappuppgången.

"Jag tror att René hade tyckt om det här ögonblicket", säger Kakuro. Varpå de stannar kvar i ett par minuter för att lyssna.

Paloma skriver sedan om stunden i trappuppgången:

"På kvällen när jag tänkte på det, fylld av sorg och saknad, tänkte jag att det kanske är det som är livet, när allt kommer omkring: mycket förtvivlan men också korta stunder av skönhet då tiden inte är sig lik. Det är som om musikens toner utgör en sorts parenteser i tiden, ett avbrott, en annan plats precis här, ett alltid mitt i aldrig.

Ja, så är det, ett alltid i aldrig."

Livets nyckfullhet är just dess förgängliga natur; att bli berövad chansen att återse en älskad, att mista något man håller kärt, att livet plötsligt präglas av aldrig

- förödande.

Jag erinrar mig en scen ur How I Met Your Mother där Ted och Victoria ser varandra djupt i ögonen och mässar om tiden och dess ögonblick, hur flyktiga de är och hur det ena hakar i det andra. Säga vad man vill om den scenen, men när jag läste det här sista kapitlet kände jag hur hela världen stannade upp och jag bara satt där. Jag bara satt och läste. Och jag kände en oerhörd tacksamhet över att få känna ett alltid.

Utdrag ur min blogg (därav hänvisningen till ett tidigare inlägg. Det ska också komma upp).

Måndag den 10 December 2012

Vad är lycka?

Lycka. Ett så frekvent förekommande begrepp, ändock så svårgreppbart. Man ska vara lycklig. Man vill vara lycklig. Frågan är bara: Vad är lycka?

Jag har så länge jag kunnat minnas jagat efter "lyckan". Jagat eftersom att när jag var liten, då hade jag det svårt. Jag hade det sämre än andra och en dag skulle jag komma dit alla andra var. Till det där varma, trygga stället man kallade lyckan.

Av någon anledning jämförde jag mig alltid med andra. Varför får hon det, varför är det bara jag som mår så här. Så här i efterhand tycker jag inte det är konstigt alls. Människor gör det - barn som vuxna.

För lyckan är ju mätbar. Vi ser det överallt; i media proklameras receptet till just din lycka. Det här kan låta som uttjatat dravel, men jag tror att många glömmer bort att lycka är subjektiv och att man skapar sin egen.

Det här blogginlägget går hand i hand med det jag tidigare skrev om stress. Som människa måste man kunna stanna upp och tänka efter. Sätta sig utanför de givna ramarna och fundera: Vem är jag egentligen? Vad vill jag ha ut av mitt jordeliv? För det går faktiskt att skapa egna referensramar.

Jag omskapar ständigt mig själv. Ser jag bara tillbaka och gör stopp inom kortare avstånd i tiden kan jag ibland känna att jag har svårt att känna igen mig själv. Och det är jag oerhört stolt över. Jag kan inte säga att ett ständigt omdanande bäddar för vad man kallar själslig frid, nöjdhetskänsla eller kanske lycka. Jag gråter fortfarande ofta och undrar varför saker är som de är. Men frågan är om jag inte känner mig mer levande nu än någonsin.

2012

december (2)

2008

januari (1)