Onsdag den 23 April 2008

Äcklig hatad och för fet för att få andas

Nej, nej, nej.
Jag sjunker ihop framför toalettsitsen och kastar mig lutandes över den. Hur många kalorier tvingade de i mig idag? Mina ögon svämmar över av tårar som får blicken ur fokus och skräcken bor i mitt ansikte. Jag vrider på badkarsvattnet och börjar kräkas ner i toaletten. Allt ska bort, det ska bort bort BORT. Jag vill ner till bmit som nästan kostade mig livet. Jag kan gå ner allt de tvingat upp mig igen, jag klarar av det minsann. Magen dallrar och tanken på den underlättar mina kräkningar. Nuförtiden behöver jag inte ens köra ner något i halsen för att kittla upp det, det kommer självmant.

När det är klart så känner jag mig ändå inte nöjd. Allt som fanns inom mig är nu ute ur min kropp, någonstans i avloppet. Jag andas ut men klär av mig snabbt. Helt naken ställer jag mig framför badrumsspegeln och granskar varenda milimeter av min värdelösa, feta kropp. Usch usch usch, jag klarar inte av det här. Så långt ifrån vacker, så övergödd och smällfet.

Porslinexpressen är min bästa vän för tillfället. Tre gånger om dagen, tömma magsäcken i toaletten och lägga mig på golvet för att göra mina situps. Ändå övertalar alltid mina tankar mig att jag inte fick upp en enda ynka liten del av en kalori. Så jag måste fortfarande kompensera som om jag ätit upp allt. Det har jag ju också. Springa, springa, springa till musik om hjärtesorg och ilska. Men vad känner jag därinne, är det ilska och hat? Nej det är bara besvikelse, besvikelse över att jag återigen överskattat mig själv.


Hela natten ägnas åt att träna på rummet.
Vart tog kontrollen vägen?




Min dag

Måndag den 21 April 2008

Uppgiven och patetisk

Idag är en urkass dag. Sjut mig, slå mig medvetslös. Jag vill bara dra täcket över huvudet och gömma mig från världen. Det är inte roligt längre, jag vill inte vara med mer. Tänk om man kunde säga så till livet och så plötsligt slutade det spela en massa spratt. Som när man leker kurragömma, ger upp och ber de som gömt sig att komma fram. Jag orkar inte leta mer, du vinner. Så vill jag säga till livet, och jag önskar att lyckan hoppar fram och söker upp mig i stället för tvärt om. Men det går inte, det finns inget att säga det till. Jag känner mig så trasig, som om en stor del av mig saknas. Den större delen av mig saknas. Jag har inte viljestyrka längre, jag upplever inga lyckliga stunder. Allt är bara ångest för mig. Allt är bara ett skådespel. Om jag ler och ser trevlig ut, blir ni nöjda då? Så det är så jag gör. Jag spelar, låtsas att jag läker. Men jag är mer trasig nu än när det hela började. Jag sjunker djupare och djupare ner i det här evighetsdjupa träsket. Nu känner jag inget hopp om förändring. Jag vill inte att frisk innebär att jag har ont i själen men kniper käft om det, för det har jag insett att det innebär. Kommer jag behöva leva med min själssmärta? Innebär frisk att jag ler när jag egentligen vill krypa under soffan och lägga mig i fosterställning. Jag vill inte vara med mer. Okej, jag ger mig, du vinner. Kom fram nu.




godiset

Måndag den 21 April 2008

Vanföreställningar 2

En slags söt godislukt finns i rummet. Det står en stor skål med påskgodis framför mig där jag sitter i vardagsrummet. Som om det var smittobärande, besudlat med något otäckt virus, vågar jag knappt andas in doften av det. Jag klarar inte av att flytta på det, för jag är rädd. Rädd för att kalorierna ska tränga sig in i mig, genom porerna. Jag vet att det låter helt galet, men jag har aldrig sagt att allt står rätt till i mitt huvud. Så jag sitter alltså i vardagsrummet, i stockholm på besök hos mina kusiner och vågar knappt andas på grund av det smittobärande godiset.




Mitt tredje försök beskivet dagen efter.

Måndag den 21 April 2008

Försök 3

Så jag tar fram den lilla vassa, pillar ut bladet. Det ser helt rent ut, oanvänt. Jag skakar lite grann, pillren har gjort mig svag. Min kropp darrar när jag hugger. Jag hugger, djupt och tveklöst. Hugger mot den blågröna slingan längs underarmen, slingan som är nyckeln härifrån. Massvis med rött kommer fram, fläckar ner min nya tröja, mina smutsiga jeans. Det pulserar fram i takt med hjärtat, fort fort lämar det mig och jag blir yr. Bestämd att inte misslyckas den här gången hugger jag även i andra armen. Där tränger det fram mer försiktigt, jag hoppades att det var för att det röda snart tagit slut. Sedan sitter jag där och somnar, sjunker in i någon slags dvala. Jag tappar medvetandet.

När jag vaknar har jag sjunkigt ihop med kinden mot golvet och det luktar gamla järnmynt. Något stämde inte och jag öppnade ögonen. Ingen himmel, ingen död. Bara ett badrum. Ett fult, vitkaklat badrum vars golv är fläckat av blod. Jag känner hur jag fryser, mina fingrar är kalla som is. Det är fortfarande måndag, klockan är bara elva på kvällen. Pappa och hans fru har fortfarande inte kommit hem. Jag reser mig upp och upptäcker att blodet förmodligen slutat spruta efter ett tag. Såren hade slutit sig och jag hade inte blivit av med för mycket blod. Besviken städade jag iordning badrummet och lade mig i badkaret efter att ha plåstrat om mina sår. Det var lindriga skrärsår. Förmodligen missade jag artären igen. Som förra gången och förrförra.

Jag har försökt bita upp den, skära upp den, riva upp den men ingentig har funkat. Den blågröna slingan håller mig envist vid liv. Jag vet att jag borde vara tacksam. Sov länge idag, sov av mig pillerna. Det är så konstigt, varje gång jag bestämmer mig så misslyckas jag. Jag hade äntligen samlat mod till mig och så misslyckas jag. Nu sitter jag här som vanligt och skriver om en händelse som känns alltför abstrakt för att vara min egen och önskar att jag var någon annan. Önskar att jag var vemsomhelst, att jag var lycklig. Lycklig, vacker och hel.





Våra drömmar förmultnar

Måndag den 21 April 2008

Men var är prinsen?

När man är liten så slutar alla sagor med ...och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Alla hittar kärlek, allting blir frid och fröjd. Världen visar sig alltid vara en vacker plats i sagor. Ingen glöms bort, alla är speciella och värdefulla. Alla slut är lyckliga. Så vi växer upp med den tron, eller rättare sagt lögnen. Lögnen om hur vackert och felfritt livet är. Att alla slut är lyckliga och att oavsett hur mörkt något ser ut att vara, så ljusnar det tillslut. När vi blir äldre kommer verkligheten inte krypandes, den kommer som ett slag i ansiktet. Knytnäve mot näsbenet. Fläckar våra drömmar om världens skönhet. Vi drar täcket över huvudet för att slippa se och ber att tiden passerar. Fort, fort. Tick och tack.





saxen

Måndag den 21 April 2008

Vanföreställningar 1

När jag gick förbi sminktillbehören i en affär så fick jag en impuls att köpa en nagelsax. En riktigt vass för hundra kronor. Pengarna skulle jag köpt present för, men den där vassa saxen lockade så mycket. Ett tag funderade jag på att ta den och stoppa den i väskan utan att betala, men sen kom jag på att jag redan har tillräckligt med dåliga vanor och behöver knappast en till. Men sedan tog jag mitt förnuft till fånga och gick vidare, lämnade nagelsaxen övergiven och fortfarande skrikandes efter mig. Skrek att jag skulle ångra mig senare, jag som var så fet behövde en flyktväg. Men jag gick, jag gick min egen väg. Ut ifrån affären med miljontals befallningar och tvångstankar i huvudet.