livräddaren

35 år

från Lund

Dagbok

Dagbok - Maj 2005

« Tillbaka till dagböcker

Lördag den 21 Maj 2005

till dig

det fanns en tid då jag var sötast i hela världen.jag var din och du var min.vi var blyga och söta och trevade oss fram på kärlekens stig.mina ögon glittrade och du var så fin.vi sms:ade oss igenom alla nätter.du var så kär i mig,jag var så kär i dig.

nu står minnena mig upp i halsen.jag vill inte tänka på det,vill inte!men allt påminner om dig.vi levde tillsammans i ett år.vi var vi i ett år.
jag kan inte fatta att vi inte är vi längre.att livet inte är vårt.ditt liv är ditt nu,och jag har ingen rätt att tycka någonting.för du är inte min längre.
jag är ingens längre.

det är så jävla tomt i min hand.ett jävla tomrum som ingen kan fylla utom du.dina hudceller finns fortfarande kvar under mitt täcke.jag sparar en plats här brevid mig,om du någon gång skulle ångra dig.men jag vet att du inte kommer göra det.

hur fan kan man gå vidare så fort?det var två veckor sedan vi var vi och låg och myste ensamma hemma hos dig.myskväll.du var fortfarande kär i mig då.hur kan känslor försvinna så fort?sa det bara klick och du tänkte:nej nu är jag inte kär i maggi längre.

hade du behövt säga sådär bara några dagar innan du gjorde slut?
hade du behövt säga att jag var bäst i världen,att du behövde mig.
du ljög ju bara!för dig själv och mig.

jag saknar dig så jävla mycket jesper.så jävlajävla mycket.
du är så jävla iskall nu.ser rakt igenom mig.jag finns inte längre.
du saknar mig inte ens.

hur fan kan man komma över någon man har varit tillsammans med i ett år på TVÅ VECKOR!

betydde jag så lite för dig?
jag tror aldrig du älskade mig riktigt.
jag räknade de gånger du sa jag älskar dig.
du sa det EN gång.
så många gånger jag har hört:jag älskar dig också.

tvingade jag dig till att säga det?
ville du inte säga det?
kändes det fel?

varför snackade vi aldrig om vårt förhållande?
jo...för du tyckte det var svårt och jobbigt att snacka om känslor.

du finns överallt jesper.ditt namn står inristat överallt.
vad jag än gör så finns du där.
du gömmer dig överallt.
allt påminner om dig,om oss.

okej,det var inte så bra i slutet.men det var ju ditt fel.du gick runt och tänkte på att göra slut,ville vara ifred.varför sa du inte det till mig?
istället låg jag och grät över att du aldrig ringde,aldrig svarade,undvek mig.

men det hade ju löst sig!du skrev ju att jag var bäst i världen.jag var så jävla lycklig den helgen.
om jag hade vatt hemma den helgen,och vi hade umgåtts...då kan jag lova att du inte hade gjort slut.eller jag tror det...men jag kanske har fel.

om jag hade ringt dig om vi hade snackat.då kanske...

är jag en astronaut?är jag så ensam?

(ja det är jag,utan dig i min hand)

2005

maj (1)