Empemslem

från Örebro

Dagbok

Dagbok - Oktober 2011

« Tillbaka till dagböcker

En gammal text om mitt problem. Dock är jag där igen just nu. Jag är tillbaka på ruta ett.

Lördag den 1 Oktober 2011

Tillbaka på ruta ett.

Jag vet ju egentligen vad som har tagit mig hit, massa mat, massa godis, mackor, bullar, kakor, saker som jag inte ens tyckt varit särskilt gott. Sen har ångesten kommit, ångesten som resulterat i mer mat, kakor, godis, osv. För mycket av allt egentligen, hetsätning, tröstätning. Först flera gånger i veckan men efter hand varje dag, när jag varit hemma själv. Ett tag var jag inne på att jag skulle spy upp allt jag hade tryckt i mig, jag försökte och försökte, med fingrar i halsen eller med hjälp av min rosa tandborste. Dock fungerade det inte, hur mycket jag än försökte, det resulterade i mer mat. Mat för att döva ångesten, mat för att straffa mig själv för att jag var så sjukt jävla värdelös som inte ens kunde spy upp skiten jag ätit.
Jag vet egentligen inte hur det kunde bli såhär, men jag antar att det hela började när jag slutade simma, eller egentligen före det eftersom att jag alltid haft ett onormalt förhållande till mat, jag har alltid ätit lite för mycket och för mycket godis och kakor, men det har trots allt jämnat ut sig eftersom att jag tränade så pass mycket, 12 timmar i veckan, plus tävlingarna och landträningen. När jag väl slutade simma, slutade jag tyvärr inte äta. Eller inte slutade äta, äta bör man annars dör man, men jag borde ätit mindre. Det fattar ju vem som helst. Jag åt och åt och var så sjukt jävla ledsen över att jag slutat simma. Det var det jag levde för och jag var så sjukt duktig på det, man behöver nått som man känner att man är duktig på dessutom hade jag alltid varit den där ’’tjejen som simmar’’. Vem var jag nu?
Det första som jag behövde ändra på för att ens kunna göra det möjligt att gå ner i vikt var min syn på mig själv, jag började acceptera mig själv, försöka att inte trycka ner mig själv så himla mycket, inte tycka att jag var kass, värdelös, ful, tjock och äcklig. För jag är trots allt rätt bra som jag är, det är bara att fråga mina vänner. Jag har många bra sidor, jag är generös, jag är snäll, jag är förlåtande (det är inte alltid till min fördel…), jag är envis (inte heller alltid till min fördel) jag älskar mina vänner så sjukt mycket, jag kan inte ljuga, jag bryr mig om andra människor och ibland kan jag vara rätt rolig också, ifall jag är på rätt humör.
Det andra jag behövde ändra på var hur jag skulle lägga upp hela min viktminskningsprocess, jag googlade ’’10 kg på 2 veckor’’ och läste på hur man snabbast och mest effektivt skulle gå ner i vikt, sedan körde jag på det, i 2 dagar. Jag började sakta men säkert inse att jag inte skulle gå ner 10 kg på två veckor, att det var totalt omöjligt. För mig i alla fall. Jag bestämde mig för att jag verkligen skulle gå ner i vikt, jag vet inte riktigt vad som motiverade mig, kanske var det beach 2011, att jag äntligen var ute i god tid. Jag började träna mer och mer, många roliga och svettiga pass och promenader, jag övergav perioden med att stå och plåga mig själv i timmar på crosstrainern framför nått mossigt program (läs: antikdeckarna eller hem till gården). Jag började hålla exakt koll på vad jag stoppade i mig, jag väger och mäter allt! Därför är jag inte helt bekväm med att äta ute eller i skolan, så det hoppar jag helst över om jag kan. Visst, det funkar att höfta lite, men det blir så himla mycket bättre om man är exakt. Jag har inga förbud just nu, det fungerar ju ändå inte på mig. Jag försöker att inte få ångest över mat, det går sådär måste jag erkänna. Jag försöker tänka att det gör detsamma om jag äter 2500 kalorier en dag, det är EN dag, det betyder inte att jag behöver fortsätta så. Dessutom är det ju nästan alltid på helgerna som kalorierna skenar iväg, så stor fara är det inte.
Dock är jag inte i mål ännu på min viktresa, men jag har kommit halvvägs, jag har gått ner 11 kg, så egentligen har jag kommit mer än halvvägs nu, jag har 9 kg kvar till min målvikt och det känns inte alls helt omöjligt. Om jag ska vara helt ärlig så trodde jag inte ens att jag skulle komma så här långt…. Så bra självkänsla har jag, så mycket tror jag på mig själv. Men egentligen, vem fan ska tro på mig om jag inte ens tror på mig själv?!

2011

oktober (1)