Redan medlem?
Logga in
Dagbok
Dagbok - Februari 2009
|
Var till min samtalskontakt...han sa att jag var tvungen att förlåta mig själv...men hur gör jag det???
Söndag den 8 Februari 2009 Förlåta sig självKanske jag borde skriva ett mail åt honom och fråga...för jag...jag vet inte...hur ska jag kunna förlåta mig själv...hur ska jag kunna göra det...jag menar...det var ju jag som lät dem göra saker med mig...ska jag förlåta dem för det de gjort mig...vet inte om jag kan göra det...eller ska jag förlåta mig själv...för att jag lät dem göra...allt de som de ville med mig...vad skulle jag ha gjort då ???I mitt vuxna JAG så vet jag ju...jag kunde inget göra...men i mitt lilla JAG...där finns bara tankarna...vad skulle jag ha gjort...när mitt lilla JAG ta över...då finns inte mitt vuxna JAG...det är som om det finns minst 2 av mig...mitt vuxna JAG som vet och mitt lilla JAG som inte kan annat än känna skam, skuld och äckel. Jag var tidigt utvecklad...fick bröst tidigt...det var liksom det som var deras...ursäkt till att...de gjorde som de gjorde...vilken ursäkt sedan...men fick jag verkligen bröst som 5-åring...kanske var det så...jag vet inte...minns inte...eller vill kanske inte minnas heller...vet bara att det hade börjat då jag var 5 år...då var cirkusen i gång...då hade jag varit deras offer...vet inte hur länge...men det känns som en evighet...kanske känns tiden som en evighet...då man blir utsatt som jag blivit...jag vet inte...själv ville man bara att tiden skulle flyga i väg snabbt. Vet inte vad jag ska förlåta mig själv för egentligen???...han satt där utanför mitt rum...väntade på att jag skulle komma ut...väntade på att jag skulle låsa upp dörren...för att gå på toa eller nått...väntade...jag kunde höra honom...han satt i snurrfåtöljen och väntade...rörde jag mig i rummet...hörde jag stolen snurra...han väntade där utanför på sitt offer...offret...det var jag det...han väntade där med sina äckliga fingrar...de var gula...han rökte...mycket...äckliga, gula mansfingrar på min lilla kropp...varför i sa jag inte STOPP...min hjärna skrek ju det högt...men ur min mun...kom inget ljud...jag bara lät det ske. Till sist blev det väl som en vana...slentrian...man visste...så blir det...spelar roll vad jag gör...man ger upp...man tror att alla har det likadant...man hoppas att alla har det så...man kan inte vara ensam i världen...fastän det känns så just då...då när det där händer...det där som man inte ska prata om...säger man något då kan...det hända farliga saker...kanske dör pappa eller mamma...kanske farmor och farfar skäms över mig...kanske blir socialen inkopplad...i och för sig så var väl socialen inkopplad...de kom på hembesök...några gånger...kommer ihåg det...de undrade var jag ville bo...jag var 12 då...jag sa att jag ville bo själv...slippa allt supande och skit...men inget hände. Pappa lovade att sköta sig...bli bättre med sitt drickande...det gick väl 3 månader eller nått...sedan var vi inne på samma visa igen...de 3 månaderna var de bästa i mitt liv...det blev några sådana perioder...kanske var de 10 st...kommer ihåg 4 st av dem väldigt väl. Min pappa är död...han har varit död i några år nu snart 5 år...tänk vad tiden går fort ändå...det hände några gånger att min pappa slog mig...då jag var yngre...det slutade alltid med att jag slog tillbaks...vi bråkade rätt mycket...tyvärr. Många helger åkte jag till min farmor och farfar...för att slippa...det eviga supandet...det var så mitt liv såg ut...12 mil med buss...fly ifrån sitt eget hem...för att få vara ifred...12 mil enkelresa...för att slippa fulla gamla gubbar. |
2009februari (1)2008december (2)november (5) oktober (1) |