jag trodde jag skulle bli utvilad av en fjällenresa. men det slutade med att lina och johan (som vart tillsammans fram och tillbaka under 3 ½ år) bråkade och lina lämnade stugan halvfull kl fem på morgonen i -29 C. vi fick ta bilen och leta, hon hittades och ingen större skada var skedd. hon ville inte prata med varken mig eller johan. hon ville inte åka skidor och låg bara och sov.
men jag förstår hennes frustration när man har en pojkvän som har en alternativ flickvän i panama (visserligen blev de tillsammans när lina och han gjort slut)...jaja...jag ska inte beblanda mig i deras förhållande men det är ju ganska oundvikligt när man bor på 30 kvadrat.

så kan jag inte koppla av. tänker bara på de 3000 kr som spenderats på nåt som mest slutar i bråk och minusgrader.

så når jag staden igen. och så kommer någonting smygande igen. det där stora mörka jag bär på. jag försöker lägga mig, för sent som vanligt. har satt kl på halv 7 för att jag ska träna innan jobbet. så kommer tankarna, att jag borde somna, att jag kanske ska träna efter jobbet istället, allt jag ska fixa innan nyårs festen, vill S verkligen vara med mig på riktigt? miljoner frågor kräver svar, just nu, nu när jag ska sova.
en hög tidningar på golvet stressar mig, jag har inte HUNNIT läsa, böcker i bokhyllan, brev jag inte skrivit. jag förstår inte. jag kan inte leva såhär.

och väggarna kryper närmre. allt det mörka växer inom. jag känner mig så ensam. så trött. jag ska upp om 6 h. upp och träna. upp och forma jaget som

aldrig
aldrig
duger.

för jag tvivlar så. på det som är jag.

panik. och jag kommer på att jag inte orkar. jag orkar inte träna om 6 h. jag orkar inte jobba. jag orkar inte. så nu mitt i natten messar jag om att jag blivit sjuk. jag får grov ångest över vilken synd jag begått. jag har ljugit. jag har visat mig svag. jag är inte värdig. så ligger jag nu, sömnlös. och gråter.

fast jag vet
att jag också
någongång
bara får vila
bland vita lögner som jag tror stjärnorna förlåter.

Jag är ju rolig jag. Jag fick ett bedömmande av juryn i skrivartävlingen skickat till mig. Läste det och kände att jag inte hade någon mening med livet längre.

Det som just hänt var att jag fått lite konstruktiv kritik på mitt skrivande. Det som det flesta törstar efter. Men såklart så klarar jag inte av att höra det minsta negativa och tolkar allt sammans som att jag är värdelös.

Sitter och stirrar in skärmen ett tag. Känner hur hopplösheten fylls inom mig.

Tar mod till mig och läser det hela en gång till.

Och så farligt var det inte. Första gången jag läste det hela så förträngde jag det positiva och såg bara ord som "menlöst" och "för romantiskt" framför mig.

Men det flesta orden

var faktiskt positiva och varma.

Men jag har alltid

alltid

har så svårt att de se dem.