Söndag den 28 Februari 2010

Jag orkar inte mer.

Den kvällen kändes allt så bra. Allt var rätt då. Tänkte på att jag kanske gick för långt men när stämningen kändes bra så tänkte jag att det skulle bli det med.
På det sättet du kysste mig, höll om mig och såg på mig. Jag njöt varje sekund av det. Nu ångrar jag allt. Att jag lät dig komma in i mitt huvud, hjärta och kropp.
Jag tänker på det varje dag. Kan inte tränga bort dig från mina tankar även om jag försöker med hela min själ.

Det jag ångrar mest är att jag ljög för mina vänner och min familj. Min ursäkt kan inte godtas av er oavsett hur mycket jag gör och säger.
Jag skäms för mycket för att ens säga något. Känner mig misslyckad som vän och dotter.
Jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Det enda jag kan göra och säga är förlåt. Förlåt för vem jag är, för hur jag känner och beter mig. Förlåt..




Onsdag den 24 Februari 2010

Blåst

Jag känner mig blåst. Riktigt blåst!




Mina tankar en vanlig kväll.

Fredag den 19 Februari 2010

gammal fasad.

Jag har inget liv längre. Sköter inte om mig eller personerna i min omgivning. Känns som jag inte bryr mig om jag är älskad eller hatad av mina vänner. Om dom skiter i mig eller stöttar mig. Men innerst inne vet jag att vänner är det jag älskar och behöver mest när mitt liv rasar samman.
Jag vill bara ge upp. Gå och gräva ner huvudet och inte se eller höra mer. Att vara ovetande om allvaret. Men det som hänt kommer aldrig att försvinna. Det kommer alltid vara minnen, dåliga eller bra. De flesta bra är mest en falsk fasad av önskan till att bli verklighet.




Börjar bli trött på detta.

Lördag den 6 Februari 2010

..

Ska till Sathina idag. Vi ska åka snowboard och på plastpåsar :) sen ska vi på middag hos Linda. Undrar vad det blir för något?
Jag har mina funderingar fortfarande. Men nu känns detta helt hopplöst. Jag har förbrukat ett förtroende och folk har förbrukat mitt.. Jag vill men innerst inne vet jag att det aldrig kommer att funka med alla runt omkring oss. Om dom bara ville lyssna på oss någon gång.
Då skulle allt vart mycket enklare och bättre.




Jag vill träffa honom så gärna men får inte. Folk förstår inte vad jag känner och tänker. Jag har alltid rättat mig efter andra innan, men nu när jag inte gjorde det blev allting mycket värre än när någon som aldrig rättar sig efter någon annan.

Fredag den 5 Februari 2010

Suck

Vi skrev varje dag/kväll tills vi nästan somnade vid datan. När folk fick reda på detta blev alla så himla upprörda. Ett gammalt dåligt rykte som stämde för 4år sedan gjorde så nästan alla i min omgivning vände ryggen till mig, vägrade sätta sig in i min situation.
Jag träffade Honom i alla fall, fast med allas ord i baktanken. Allting kändes så bra. Kändes som man kunde vara sig själv, ha sin onormala humor utan att bli dömd. 3h kändes som max 1h..
När han följde mig hem till min kompis som jag skulle sova hos höll han om mig. Det kändes så overkligt på ett sätt att jag träffat honom äntligen. Jag kände och hörde precis allt när jag lutade mitt huvud mot hans bröst, varje andetag och hjärtslag. Jag hade saknat den närheten så mycket..
Tillslut var jag tvungen och slita mig från hans famn som värmde mig i minusgraderna. En kyss var slutet på det underbara.

Nu har det gått 2veckor sen vi sågs.. Jag tänker hela tiden att jag igentligen måste släppa det, men jag kan inte. Jag vet saker som ingen annan vet som jag inte vill berätta. Men att springa i en cirkel är inte bra. Detta får inget slut.. Jag kan inte göra något åt det, bara Han.
Min önskning är att vi båda får det bra, med andra eller med varandra.