Chidaper

Dagbok

Dagbok - November 2009

« Tillbaka till dagböcker

Söndag den 15 November 2009

How long will I be picking up pieces of my heart?

Får inte, kan inte göra så, måste.

Jag får panik av mina egna tårar, det känns hur löjligt som helst. Att bli rädd för sina egna tårar, det verkar inte riktigt klokt ändå. Dom är inte farliga, dom skadar mig inte. Eller.. Det gör dom ju.
Sitter och tänker på min fina bästa vän Kim och hoppas hon klarar av verkligheten just nu. Försöker sända all styrka jag har kvar till henne, men vet inte hur jag ska ta mig till för att lyckas med det. Dessutom saknar jag Amanda, hon gör mig alltid på bättre humör och får mig skratta tills tårarna rinner ibland framför datorn. Sån underbar tjej.

Men känslan av att bara leva för att jag kan, det känns så oundvikligt onödigt.. Jag vet inte varför, men det känns jätteonödigt att leva utan att ha en mening med det. Jag anser inte att jag har en mening att leva. Super, toppen, helbra, jag behöver inte inse sånt.. Det ger mig inte styrkan att göra någonting vettigt iallafall, snarare tvärtom. Helst skulle jag vilja lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och ligga där tills livet blir värt att leva. Men tyvärr är det inte så lätt, tyvärr måste jag kasta mig ut i en riskfylld värld för att finna min mening med livet och fixa till min vardag helt själv. Att kasta sig ut sådär, det känns livsfarligt. Som att det vore att begå självmord, eller snarare som att kanske begå självmord, det beror på om man överlever fallet eller inte. Jag är därför väldigt rädd för att ta steget, för att en och samma tanke jämt dyker upp i huvudet, “vill du ta självmord eller?”. Det är inte fysiskt självmord jag menar, utan psykiskt självmord. Jag vill inte riskera min själ och bli manisk, vill inte bli som en av alla andra. Vill inte bli en i mängden, någon ingen ser för att man faktiskt blir osynlig om själen dör. Jag har sett alldeles för många exempel på det här fenomenet, människor som går runt med falska leenden och passar perfekt in i sina ideal. Jag vill inte frivilligt ta steget och hoppa, för att bli en sån person. En som ger upp och dör själsligt. Jag kanske borde lägga ner i alla fall, jag förstår inte ens vad jag kämpar för. Jag antar att det är min överlevnadsinstinkt som styr, tack och lov verkar jag ha något av den kvar. Att gå i samma uppförsbacke som förut, gå i gamla fotspår är inget jag vill.

Viljan att vilja rädda vänner och resten av världen, den är frustrerande när man inget kan göra. Det är otroligt frustrerande och det blir mycket ångest när man är hjälplös. Känslan av att försöka hjälpa, men inget duger, den gör bara ont. Förut ville jag vara någon som förändrade människor sätt att se på saker och ting - den som förändrade världen - men jag har gett upp den uppgiften. Fördomar och liknande ting är för djupt rotad i människor sinnen för att kunna radera bort. Jag önskar jag kunde göra något, men önskningar går inte ofta i uppfyllelse, jag är bara en i mängden som önskar det. Men jag är inte perfekt, om jag var den som skapade en ny värld skulle det säkerligen finnas brister och fel med den. Dock vet jag inte om det skulle gått lika mycket över styr och bli lika idiotisk och dålig som den här. Fast jag tror att alla människor vet vad som är bäst för alla, men oftast ignorerar vi dom för våran egna skull och för nära och käras skull. För inte länge sen gjorde jag ett slags test, där en av frågorna var:
“Skulle du döda en person för att rädda din familj?”
Jag funderade lite innan jag kryssade för ja, min familj är visserligen bara en person och det är mamma, men så betyder hon otroligt mycket för mig. Då kommer det upp en motfråga..
“Även fast det var en person du älskar?”
Så jävla frustrerande att jag ville slänga datorn ut datorn genom fönstret för att slippa tänka så. Vi tar ett exempel, Kim. Vem skulle jag välja - Kim eller mamma? Usch, jobbigt att tänka på, eller hur?

*

I really need to talk with you
I keep stepping on the vein
That keeps my lifeline flowing through
I wanna be your perfect stick of glue
But I don’t feel perfect at all
Sad and insecure flaw

I find it hard to hold conversation
I get sweaty sick and I wanna walk away
Its not you its strictly me in this situation
I’m wondering will it ever go away…just go away
sometimes I feel like weeping
awake and when I’m sleeping
perfecting how to put a game face on

this puzzle I’ve been keeping
has been in hiding creeping out the closet door
spilling out onto the floor

How long will I be picking up pieces
How long will I be picking up my heart

I’ll be as honest as I feel
I’m getting more paranoid and I’m hearing things
And they never turn out real
It feels like my heart is made of pure steel
It’s just so heavy all the time

2009

november (1)
augusti (1)