patebin

30 år

från Norrköping

Dagbok

Dagbok - Januari 2013

« Tillbaka till dagböcker

Onsdag den 23 Januari 2013

Att vara eller icke vara, misslyckad

Jag känner mig genomkass, helt totalt misslyckad. På alla sätt som går. Är det ingen som hör vad jag säger? Är jag rent av dålig på att uttrycka mig i ord? Varför finns det ingen som lyssnar? Varför bearbetar ingen det jag säger? Jag vet att dem förstår mig och accepterar alla mina ord. Men varför låter dem mig gå och må dåligt? En liten komplicerad situation och det känns som att dem allihopa stoppar huvudet i sanden? Dem är där för min skull, har jag fel? "Bra och trevlig personal som tar hand om eleverna på bästa sätt." Varför ljuger dem? Dem hjälper inte mig! Inte för fem öre. Dem säger att dem kan inget göra, dem har fel! Inte jag! Jag har rätt. Det här är min känsla och ingen kan ta MIN känsla ifrån mig. Så är det!

Så varför sparkar dem på någon som ligger? Jag står ju redan på mina bara knän och ber om hjälp, vilket jag helst gärna inte gör. Men det funkar inte för mig och jag förstår inte. Dumförklara mig inte! Säg inte att jag kan, när jag redan talat om att jag faktiskt inte kan! Lyssna på mig. Varför ska jag behöva bli arg, och börja gråta för att få fem minuters uppmärksamhet? Utan elever hade lärarna inte funnits. Lärarna är där för att se till att det funkar för eleverna. Alla individer är olika och alla utvecklas på sina egna sätt. Jag känner mig själv bäst, därför vet jag bäst vad som passar mig. Jag säger ju nej, det funkar inte. Varför förstår dem inte? Varför hugger dem mig vid knäna och påstår något annat.

Jag blir ledsen och besviken. Jag vet att problemet ligger hos dem. Men varför känner jag mig så oerhört misslyckad och värdelös för? Varför känns det som om det är fel på mig? Varför tar ingen in det jag säger? Varför lyckas jag inte få fram mina ord på bästa sätt. Jag blir upprörd, tårarna rinner. Jag kanske är psyskist sjuk ändå, som dem säger. Bäst jag söker upp en psykolog eller kurator för bästa resultat. Dem har ju alltid rätt eftersom dem är vuxna och dem har mer erfarenhet än mig, jag är bara ett barn, jag vet inget, i alla fall inte lika mycket som dem. Försöker dem manipulera mina tankar, så har dem lyckats!

Onsdag den 23 Januari 2013

När ingen vet, det jag inte vet

Det har inte gått mer än cirka tre veckor, sen vi sågs sist. Det känns som en evighet. Jag är ganska trög. Ganska mycket faktiskt. Varför hänger mina tankar kvar? Han har sagt sitt och jag har sagt mitt. Det fanns liksom inget där, jag kan ju inte tvinga honom till att varken lära känna mig eller tycka om mig. Men på något konstigt vänster gör det ont i mig. När jag ser tillbaka på det som sagts och gjorts så känns det lika bra att saker och ting blev avslutade där dem blev, men varför mår jag dåligt? Kanske för att jag vet inne i mig att det kunde bli något bra. Om det fick sin chans. Oerhört mycket hjärtesorg i mitt liv just nu. Sorgligt, men sant.

Jag kan inte påstå att jag känner honom, och han känner absolut inte mig! Så varför tar det emot så mycket att veta att jag kommer aldrig mer få en chans? Jag undrar hela tiden, analyserar det hela. Varför fick jag ingen chans? Varför duger inte jag som jag är? Varför känner jag något för han? Kanske för att under den korta tiden i mitt liv så var han en liten del av det, och det enda äkta i mitt liv just då. Jag säger bara, ibland tar det emot så jävla mycket. Ibland vet jag att jag förtjänar så jääääääääääävla mycket bättre! jag hoppas att vi möts igen en dag, och att jag då kan möta hans blick, utan någon ångest, panik, tårar eller oro, utan bara med ett leende. Ett enkelt tunt leende som säger "Tack du dagens främling men då en guldklimp, för det fina du gav mig." Kanske för att visa att han slängde bort guld medan han letade efter sten, eller visa en mognad, eller för hämndens skull att visa "jag sörjer inte dig längre, your loss stupid". Vem vet vad mitt leende lär säga. Inte ens jag vet. Allt jag vet är att det gör ont, just nu.

2013

januari (2)