Fredag den 21 Januari 2011

Maybe this time is different, I mean I really think you like me..

Jag vet inte vad det är med mig. Mina humörsvängningar är värre än i högstadiet.
Det bara går, och går. Och det blir värre för varje dag som går.
Jag kan må hur bra som helst, och intala mig själv att jag ska göra en hel del saker. Sen blir det inge bra, och då lägger jag ner det och blir arg, ledsen och besviken på mig själv.
Fem minuter senare kan jag sitta och garva åt ingenting. Jag förstår inte.
Förföljelsemanin är väl snäppet värre också, och just nu i denna sekund som jag skriver så står en utlänning bakom en gardin och tittar ut. Det känns som om han stirrar på mig.

Jag tror jag är galen.
Blir jag riktigt arg på någon så kan jag intala mig själv att jag seriöst ska slå ihjäl denne personen. Eller så kan jag se en film framför mina ögon på någon som slår ihjäl den med alla möjliga redskap.
Det är nog inte så bra. Är det från all vrede jag byggt på mig under alla dessa år som jag själv blivit utsatt för sånt?
Eller är det vrede emot mig själv för att jag aldrig vågat agera, stå upp och säga emot?
Det finns så mycket jag vill få reda på om mig själv.
För jag vet inte vem jag är. Jag vet inte varför jag får stå ut med det här, eller någonting i hela mitt liv. Jag vet inte vem jag ska bli, hur jag ska gå vidare. Hur jag ska klara mig på egen hand eller någonting.
Jag blir väl en fara för mänskligheten och hamnar någonstans där ingen kan nå mig.




Torsdag den 20 Januari 2011

Snuff.

So save your breath, I will not care
I think I made it very clear
You couldn't hate enough to love
Is that supposed to be enough?

I only wish you weren't my friend
Then I could hurt you in the end
I never claimed to be a saint
Oh, My own was banished long ago
It took the death of hope to let you go



Jag relaterar till Snuff.
Jag relaterar också till Better Than Me. Jag relaterar till mycket.
Jag skulle kunna rabbla upp säkerligen 100 olika låtar med texter som jag relaterar till, i alla olika genrer.
Ibland blir jag trött på allt. Jag lägger ner allt jag håller på med, tror på och tycker om, och lägger mig i en säng, soffa eller tillochmed på golvet. Och jag bara glömmer bort det.
Jag borde sova snart. Jag ska väga mig också. Men det gör jag imorgon.
Jag ska nog sova i soffan idag så jag kommer upp imorgon bitti. Ska till skolsköterskan vid 11.
Jag är nervös inför det. Jag kastade mig in i situationen men det är väl lika bra att få det överstökat. Det känns som att jag behöver det här. Jag ska öppna mig mer, än jag någonsin gjort inför någon psykolog, människa, doktor eller någonting.
Jag ska förlita mig på det här och ge allt vad jag kan.
Jag ska bli en stark individ någon dag. En individ med stolthet i bröstet. Jag ska gå rak i ryggen och övervinna allt. Alla rädslor, allting.
Allting ska försvinna. Jag ska bli en helt ny person.
Jag ska lära mig att leva.




Onsdag den 19 Januari 2011

För på nått sätt hittar det alltid tillbaks till mig.

Gatulamporna lyser upp den mörka, hala vägen.
Isen är decimetertjock på vägen. Utlänningarna drar runt mellan dom 3 höghusen som står åtskilda från varandra.
Storå's ghetto.

Vi flyttar mycket. Jag har inte spenderat jul på samma ställe nu sen vi bodde i huset för drygt 1 år och några månader sen. Innan lägenheten bodde vi i ett radhus uppe i Guldsmedshyttan. Jag har jämt tänkt att jag har ärvt något av det paranormala.
Men när det dyker upp på varje nytt ställe vi flyttar till, och jag känner inte samma närvaro som jag ibland kunde känna i huset när dom gick upp för trappen, slog igen dörrar och slängde omkring med biljardbollar så.. ja.
Efter att ha sprungit ut ur radhuset endast iförd kalsonger och foppatofflor, beväpnad med en kniv och letat efter dom på baksidan i 1meter snö säger ganska mycket om hur jag mår och vad jag får stå ut med.
Och dom tycker om hörn.
Det stället i rummet där dom är som svårast att se. Det kan hända att det flyger förbi på golvet, som en svart skepnad när man ska sova. Och man hör ljudet.
Ljudet som får en att knipa igen ögonen så hårt att man ser stjärnor, hålla för öronen och efter ett tag våga öppna ögonen, men det är inte över.
Dom gömmer sig där. Dom lurar i mörkret oavsett tid på dygnet.
Och att vakna till mitt i natten och uppleva sömnparalys måste vara det äckligaste som finns.

Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jag vet inte varför jag ens gick in här nu, och skrev. Men jag kände att jag behövde och ville skriva någonting. Jag saknar min gamla boll.
Jag har en ny, nu. Men den är fortfarande i konstruktion, med defekter här och där.
Den är bra. Den skyddar mig till viss del. Människor kan vara riktiga as ibland, och då är det bra att ligga i karantän och inte ta åt sig någonting alls. Men egentligen, pga den ickeklara bollen så läcker saker och ting in. Skit från havet så som bomber från ovan - och jag börjar sakta ta åt mig mer och mer för varje droppe skit som kommer in och varje bomb som sprängs på utsidan och skakar min värld.

Jag tog en paus i skrivandet till att gå ut och röka. Hur kommer det sig att varje bil som kör förbi är menad till mig? Att alla spionerar på mig vart jag än är, igenom fönster och på balkongen? Att dom ska stanna och gå ur, gå in och ringa på dörren?
Varför kommer det sig att så fort någon smäller i dörren därnere och någon springer i trapphuset, så får jag känslan av att någon har planterat en bomb i roten av byggnaden och planerar att spränga oss i bitar, få byggnaden att falla som World Trade Center?
Varför handlar allting jämt om mig? Är jag egocentrisk?
Och hur skulle det vara om det hände? Skulle det vara ännu en del av min egna vilja, eller skulle det vara på riktigt för en gångs skull? Skulle mitt sinne spåra ur?
Vad skulle hända?
Vad skulle hända om vi fick inbrott?
Hade en 'dröm' gått i uppfyllelse, eftersom det är en av dom grejerna jag drömmer om var natt? Att det är inbrott och att alla dör, och jag tillslut överlever med något spontant gevär under soffan som pappa glömt?
Jag vet redan hur det känns att hänga sig.
Och jag vet det ännu mer genom mina drömmar.
Jag måste sluta nu.




Onsdag den 19 Januari 2011

Ord ur barnamun.

Vart tog allt vägen?
Vart gick allting fel? Jag sitter fast i en spiral.
Jag låg en gång i en säng och kände styrka. Känslan att man gör sina föräldrar stolta måste vara underbar.
Jag har nog aldrig fått uppleva den känslan.
Det jag fått växa upp med är hat. Det jag fått stå ut med i hela min barndom äcklar mig vid blotta tanken.
Stanken av sprit och öl fyller mina bihålor.
Skrik och svordomar fyller mitt huvud och det trycker på som den värsta migränen jag någonsin varit med om. Du brukade säga att du älskade mig.
Men hur skulle jag kunna tro på dig då? Du förgyllde aldrig riktigt mitt liv. Du förgyllde ingenting.
Det enda du gjorde var att skapa ett tomrum i mitt hjärta när du agerade på ditt själviska, idiotiska sätt du valde. Jag visste redan. Jag visste vad du tänkte, redan ett år innan du kom ut med det.
Vi satt i soffan och tittade på ett avsnitt från Andarnas Makt när du var med på det. Jag var spänd, hur coolt är det liksom inte att ens pappa är med på tv?
Då satt du och smsade med någon, och vad vitt jag vet så smsade du endast angående jobbet, och jag brukade alltid få läsa dina sms när jag hade tråkigt, för du brydde dig inte om det.
Men när jag lutade mig så jag skulle se vad du skrev så vred du undan mobilen och tittade på mig med en menande blick.
Jag var 10 då. Och jag visste redan vad du tänkte göra. Jag visste vad det betydde. Jag visste vad "otrogen" var. För det har jag ju sett på tv. Och jag trodde aldrig att du skulle göra så mot oss.
Jag trodde du skulle sluta med allt du höll på med, och acceptera att du har barn. Jag önskade att dina aggressiva problem skulle ta slut. Det gjorde dom tillslut, men då var du redan borta.
Du skulle ju beskydda mig, som du gjorde innan. Eller, inte direkt. Du satt mest hemma och inte brydde dig om något. Du satt och "skötte ditt jobb" och "läste din mail". Men egentligen vet jag att du satt framför diverse porr dag in och dag ut.
Det gjorde mig också ledsen. För jag trodde du älskade mamma. Jag trodde hon räckte till. Men jag hade väl fel angående det också.
Jag minns att jag fick sitta vid din dator ibland, för det var ju den enda datorn vi hade på den tiden. Då var jag omkring 9. Jag hittade en mapp som hette Kazaa, och inuti den fanns en submapp som hette Downloads. Jag tryckte mig in på den en gång, och såg diverse mappar med namn såsom "Anal Raiders", "Fist Marathon" osv.
Jag ville inte förstå vad du hade för sjuka tankar. Jag ville inte veta vad du 'tände av' på. Jag ville inte förstå någonting.
Jag stängde ner. Sedan begav jag mig till mitt rum och lyssnade på Alice Cooper och la mig i sängen. Och jag grät. Jag grät hela natten.
Du kom inte ens in och sa godnatt till mig. Du brydde dig inte ett skit om mig, eller någon av oss. Du hade bara dig själv att bry dig om.
Det enda jag ville ha var en bra uppväxt. Och jag förstår nu efter alla dessa år, och dina historier från när du var yngre, dina påhitt, straff och kontakt med poliser och soc, att du är nog inte en så värst bra far. Du skulle nog aldrig kunna bli en sådan. För du kommer aldrig någonsin kunna växa upp och stå för någonting.
Och det är för sent nu, pappa. Du har redan förstört mitt liv.
Och jag vet att jag aldrig ska bli som du.

Och vad det gäller min mamma:
Jag önskar ibland att jag var en del i den sats du svalde.




Onsdag den 19 Januari 2011

Nattfilosofi.

Du som finns där någonstans. Du som läser. Du som hör.
Ni är alla i olika kategorier.
Antingen bryr ni er. Ni finns där.
Eller så bryr ni er ingenting. Ni trycker, lyssnar en sekund, men byter ämne. Ni ifrågasätter mitt beteende och drar mig över en kant.
Men vad ska man göra, när man inte har någon? När man är i desperat behov av en högra hand. Flera händer.
Jag sitter i en soffa i vardagsrummet. Jag är ensam och det är mörkt. Det enda som lyser upp rummet är en tv och skärmen från datorn. Personer tvärsöver parkeringen står i deras fönster. Personer tvärsöver gräsmattan står och tittar på när man röker. Vad tittar dom på? Mig? Jag har svårt att tro det, dom kan inte se mig. Jag är ingenting för omvärlden. Men jag vet ändå att dom tittar på mig. Jag kan känna det. Egentligen borde jag känna mig ensam. Det gör jag. Men å andra sidan så är dom här, dom tar bort ensamheten och fyller det med hat.
Hat mot mig själv. Det är kanske inte den bästa närvaron, då jag får lust att hoppa utför balkongen och bryta några ben.

Jag vet inte vad jag kan göra för mig själv ens en gång. Jag kan inte längre ta hand om mig själv. Tyngden är allt för stor, och min ork försvinner mer och mer för varje dag som går. Jag orkar inte duscha, borsta tänderna, jag glömmer tillochmed bort att äta då och då.
Det kan gå en vecka innan jag ens tänker tanken på att duscha. Det kan då ta 1-2 dagar innan jag verkligen gör det för jag inte orkar. Jag orkar bara sitta. Jag orkar inte spela gitarr längre heller. Jag orkar inte tänka, skriva låtar, lära mig låtar, ingenting. Jag lever bara. Jag finns bara där.
Jag finns för att irritera personer. Det är så jag ser mig själv. Jag är en jobbig individ som har mer eller mindre ingenting att leva för.
Jag klarar inte av stress, och jag klarar inte av att bli pressad. Deadlines är ingenting för mig. Jag ser förbi det. Får jag någonting i tex. skolan som ska vara klart tills nästa vecka väntar jag några månader och skickar in det då, för jag behöver tid till annat. Dvs. tänkande. Jag är självisk, känns det som. Men jag behöver tänka. Jag klarar egentligen inte av skolan. Så jag vet inte varför jag började där igen. Jag var väl bara desperat att få komma ut. Desperat att få något betyg som man kunde sätta in i ett CV.
Men hur skulle jag någonsin kunna jobba, om jag inte ens klarar av skolan? Hur skulle jag klara av att bo själv, och ha ett anständigt vuxet liv och ansvara för mig själv? Jag kommer inte klara mig.
Jag kommer gå in i väggen. Det har jag redan gjort. Men jag kommer gå in något hårdare, som en stenmur.
Jag kan höra min hjärna generera tankar, tankar om att jag bara sitter och väntar på den dagen om 20 - 25 år då jag också får uppleva min första hjärtattack. Precis som morfar. Jag kan inte säga att jag hoppas att jag har lika stor tur som han som fått överleva 3 stycken.
Mitt liv är över. Det är dödsdömt.




Tisdag den 18 Januari 2011

"Mitt sista rosslande andetag.."

Sömnlösa nätter.
Deras ögon tar sig långt in i mina hinnor, och gömmer sig i mitt huvud.
Där stannar dom för evigt
Dom lämnar aldrig den plats dom känner behag av.
Deras händer.
Dom skär, så som varma knivar skär genom kall snö.
Och sen försvinner dom.
Ekandet från deras hånskratt försvinner däremot inte från mina öron.
Mitt huvud. Dom kommer tillbaka.
Är det jag som är fel, eller är det dom?
Vad som skulle hända ifall jag var normal
Är en fråga jag ställer mig varje gång jag lägger mig ner och sluter mina ögon.
Men jag vet att om jag hade någon här
Så skulle allting vara bra.
Jag skulle ha någon som beskyddar mig.
Som får mig att vilja gå igenom dom där ändlösa nätterna
Som jag spenderar med mig själv och mina kära vänner.
Dom som alltid har plågat mig
Och intalat mig att jag är ingenting värd.
Som så många gånger har sagt att mitt liv är en karusell
Och dom är här för att göra det till den värsta berg och dal-banan
Som någonsin existerat.
Ett slut av rälsen är redan uteslutet.
Dom kommer ta död på mig.

Hade det här varit i Amerika
Så hade det varit som att jag bodde i Chicago
Och du längst upp i kalla norra Canada.
Det är hoppet som håller mig kvar.
Hoppet om en lyckad framtid utan besvär.
Men dödens käftar närmar sig.
Dom har kommit tillbaka.
Dom är beredda att ta mig.
Men jag behöver någonting för att orka.
Så ta min hand
Led mig till sagans ände
Där allting är frid och fröjd.
Där vi kan älska varandra i nöd och lust.
Där alla, alltid lever lyckligt i alla sina dagar.
För mitt sista rosslande andetag
Det bär på mitt hjärta som är påväg att spricka
Förstöras och trampas på.
Allting jag gör, gör jag förgäves.
Det är inte till någon nytta.
Så snälla, lämna mig ifred
För ni är dödligare än cigarettrök.
I omloppet av en sekund kan allting gå
Från att vara magiskt och helt underbart
Till att bara ta slut, och allting blir svart.
Man grävs ner i ett hål, 6 fot under marken
För att sedan bli begravd av jord.
Men inte nu.
Inte idag. Och inte imorgon.
Vi får ta det någon annan dag.
För nu ska jag leva mitt liv
Och jag skiter i om ni vill intala mig något annat
Ni får vänta och se.
Se hur det blir. Se hur jag mår.
Då ska jag än en gång stå framför er
Och skratta sönder mina lungor.
Jag besegrade er en gång.
Och jag ska slå er igen.