Jimma

Dagbok

Dagbok - Juni 2012

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 11 Juni 2012

Den hopplösa kärleken

Ni vet i filmer, när killen älskar en tjej men ändå väljer en annan? Han gör det för att han älskar henne, för att det aldrig skulle fungera mellan dem två på grund av alla dessa logiska orsaker.
Jag har alltid tyckt att det är så idiotiskt, att det är vansinne. Självklart ska han vara med kvinnan han älskar, det är det enda rätta!

Så tar jag en snabb titt på mig själv och inser att jag agerar precis som den vansinniga Hollywood-killen, och jag tycker att det är det enda rätta.

Det är så uppenbart hur mycket jag älskar dig.
Jag älskar dig som vän, och jag älskar dig som mer än en vän.
Ändå står jag här med mitt smarta val, med min perfekta prins, den perfekta pappan till mina framtida barn.
Jag somnar bredvid killen som man flyttar ihop och gifter sig med, och alla mina tankar är på dig.

Jag försöker med allt jag har att förneka det, för kanske är det seperationsångestens spöke som ännu hemsöker mig. Ändå har det aldrig känts tryggare att få vara i dina armar för en kort stund.

Kanske är jag bara rädd för allt det nya. Kanske är det därför jag försöker backa bandet. Fast det är fel uttryck, jag vill inte backa bandet någonsin, jag vill fånga det som dykt upp.

Döper om mitt inlägg i detta nu, från "Jag kan aldrig sluta älska dig" till "Den hopplösa kärleken". För kärleken är hopplös, nu värre än någonsin.

Blir hopplöst trött på mina egna utslitna meningar som alltid enbart skrivs i text och aldrig talas i ord.

Lördag den 9 Juni 2012

Dagarna då man önskar att man var någon annan

Ögonblicken då man känner sig sådär lycklig med någon. Då det slår en någon är en av de personer som kan få en att känna den känslan. Som kan ge en de ögonblicken att leva på i veckor, kanske månader framöver.

Jag tror inte att man någonsin slutar älska en människa som man en gång älskat på riktigt. Det vore som att sluta älska en familjemedlem, trots vad som händer så finns de där banden som inte går att klippa av. Om det någon gång varit på riktgt så att säga.

Ibland känns det som att jag har slutat försöka, som att jag bara borde ta mig i kragen och göra sånt som jag brukade göra. Känns som att jag borde ta mig tid, anstränga mig mer, umgås mer. Men min kropp protesterar verkligen. Min hjärna är understimulerad och behöver ett socialt liv igen, men min kropp skriker efter vila.

Frågar mig själv gång på gång hur jag kan vara så okej med en del av de saker jag har gjort. Än så länge har inget svar dykt upp i mitt huvud, och en del av sakerna kan jag för första gången i mitt liv inte dela med någon annan.

Funderar på om jag är trött på att springa eller om jag bara är så fruktansvärt trött på att stå still.

Det slår mig ibland att folk gör mig till någon slags förebild. Kommer på mig själv med att vara händelsernas centrum då jag ser mig omkring och har flera suktande ögon på mig. På något vis så ser de mig som nån imponerande, svår och spännande människa som de liksom vill suga saften ur.
De vill höra om mitt spännande liv, mina kärleksaffärer, mitt spel med främlingar och mina lojala pojkvänner.

Är det fortfarande mig det handlar om här?

Jag vet inte, i mina öron låter det inte som min gråa vardag. Ändå envisas folk med att se mig som nån exotisk blomma.

Det är konstigt hur man kan uppfatta saker så olika beroende på perspektiv.

Fredag den 8 Juni 2012

Sommarångest

Finns det nåt som heter så? Att man blir deppig på hösten när alla färgglada löv har fallit känner man ju till, men det här med att känna ångest över sommarens lediga dagar är nytt för mig.

Jag är en ensam människa. Jag har knappt några vänner, just nu två för att vara exakt. De två vännerna råkar dock i sin tur ha vänner som jag sedan ett tag tillbaka vägrar att beblanda mig med.
Har nämligen konstaterat att jag är trött på att omringas av folk som stöter bort det folket som jag faktiskt tycker om. För det råkar vara så att vettiga människor oftast inte riktigt står ut med de där otrevliga. Finns liksom ingen anledning.
Får ofta höra att andra avskyr mina vänner. "Vi skulle kunna ha festat ihop om det inte vore för dina otrevliga vänner" är en mening som jag hör ganska ofta faktiskt. Det är då ganska tröttsamt att de otrevliga som nämns faktiskt inte ens är mina vänner.

Så här står jag, ensam utan vänner och vänners vänner, med ångest inför sommarens aktiviteter.

Min bästa vän är mitt ex, men det räknar jag ändå inte till vänner-kategorin. Kom på mig själv idag, inte med att sakna det vi hade, utan att känna någon ny-gammal känsla. Det där hålet jag har fylldes nästan upp för en stund.
Jösses vad det kändes bra.

Är trött på mitt liv så som det är. Vill förändra min situation, vill förändra min inställning. Är så rädd för att bli lämnad utanför. Är så otrygg, är så ensam.
Får för mig att jag skulle bli mindre ensam någon annanstans.

Jag står verkligen vid ett vägskäl just nu.
Ena vägen är sambo, hund, och dela min vardag med mitt förnuftiga och smarta val vars vänner är i full fart att bilda familjer. Jag har alltid varit mogen för min ålder och allt det där, redo för att ta vuxensteg och har alltid vetat att jag vill ha barn, hund och hela baletten. Är det nu jag ska vilja ha det alltså?

Andra vägen ser jag bara till första kurvan. Den innebär i princip att vinka adjö till perfektion och se vad som möter mig på vägen.
Det är inte att jag inte klarar att tiga mer. Jag måste vara samvetslös som ett rovdjur för jag känner inget alls.

Nej, usch fyfan.

2012

augusti (1)
juni (3)
maj (5)