To create a legend

32 år

från Göteborg

Dagbok

Dagbok - November 2012

« Tillbaka till dagböcker

Något hände mig tidigare idag, nu försöker jag få tio tusen tankar ner på ett papper.

Onsdag den 14 November 2012

När döden ler mot en

Om jag nu bara får ner det här rätt…
Jag mötte döden idag, fast fullt levande, jag ska försöka förklara.
Det är egentligen ganska bisarrt, men väldigt vackert, jag är tagen, och för en stund lite tårögd och det beror nog inte bara på vinden och håret i ansiktet.
Försöker att inte tänka riktigt på hur det skrivs ner, bara att det går att se på, så jag kan försöka pussla ihop det för mig själv. Jag vet egentligen inte riktigt var jag ska börja…

Eva, pappas kusin, är döende. Efter flera års kamp fick vi i lördags veta att cancern spridit sig till levern, läkarna säger att det finns inget mer de kan göra. Hon har kämpat längre än jag vet med den, och även om alla behandlingar kanske gett effekt så har det liksom inte ändå riktigt gått bort. Nu försvinner den snart, nu försvinner hon snart, kanske två veckor, kanske klarar hon julen. Sjukdomarna avlöser varandra i vår släkt, alldeles nyligen dog Evas far efter att ha tynat bort i nästan två år. Döden går med oss hand i hand, jag är lite apatisk, på gymmet kramar jag hårt i skivstången, värken är ibland det enda som påminner mig om att jag lever.

De bygger om utanför gymmet och busshållsplatsen är stängd så jag måste gå en extra sväng för att få skjuts hem. Stressade i och för sig inte i mig maten efter träningen men såg ändå till att jag hade lite extra tid på mig. Uppfylld av total utmattning och glädjen av att känna mig stark så ber jag till Gud att jag Han ska visa mig hur jag kan återgälda allt jag får. Jag ber för Eva, att oavsett vad och hur svårt det än kan vara att förstå så har allting en mening. Alla har en roll i Guds plan och jag ber om att jag själv en dag skall få dö i vetskap om att alla mina kära känner att jag älskar dem. Allting har en mening, jag tror det, jag måste tro det.

Hållplatsen ligger bredvid ICA Maxi och då tabelltavlan visade elva minuter så skyndade jag lagom mycket in för att handla riskakor, och förstås lite annat jag kom på att jag behövde, typ kanel till gröten. Det där lilla extra gör att man hamnar bakom ett lass av 10000 varor hos kunden före i kön. Försöker att inte se allt för stressad ut, men packar ändå så snabbt det går och springer ut, bara för att inse att jag missade bussen. Vad var det för mening med det här då? Vänta, är det inte till råga på allt färjeuppehåll nästa tur efter den jag missade? Pappa i telefonen bekräftar, jag är lite uppgiven, trött, det är mörkt, jag är hungrig trots middagen. Så igen, vad var meningen med detta? Ber pappa om ett nummer, jag kanske kan bli hämtat med båt istället, jag orkar inte vänta en timme. I tidsfördriv tar jag en buss som inte går enda fram, promenerar med min väska och min kasse, hoppas han svarar när jag ringer, det gör han, det löser sig, vilken tur.

Nästan framme där jag måste vänta på första färjan. Alltså den som går, men jag behöver åka två turer för att ta mig till min ö där jag bor, och den andra färjan har sålunda uppehåll nu. Hur allt hänger ihop med färjor och så i min ökommun är egentligen irrelevant för vad jag försöker skriva nu, så bry er inte om ni inte får ihop det, jag vet knappt själv hur jag kartlägger det geografiskt. Oavsett så är det inte för ens cirka sex meter framför Claes, Evas man, som jag ser att det är han. Det är ett ganska ovanligt ställe att träffa någon på, inte minst vid den tiden på kvällen, inte minst när det är kallt, inte minst han som sällan är i krokarna. Vi småpratar lite, har alltid gillat honom, han berättar att han har bilen här och väntar på Eva som varit på ön där jag bor för att träffa sin syster, svåger och deras barn och barnbarn. Vi snackar lite om träning, jag sätter mig i hans bil i väntan första färjan. Claes berättar även att Eva nog kommer nu, och mycket riktigt, jag träffar Eva när hon går av och jag går på. Sist jag träffade henne var för två månader sedan på hennes fars begravning. Då kände jag knappt igen henne, cancern hade gjort henne trött, äldre, hängig och lite rundare. Nu ler hon, hon ser pigg ut, yngre, ingenting i hennes ansikte avslöjar att hon kanske bara har en vecka kvar att leva. Hon verkar glad ut, hon är vacker, det här ögonblicket är vackert, samtidigt så överväldigande obegripligt. Jag ber henne ta hand om sig, hon nickar, ler milt, jag tror vi förstod varandra.

Jag tror inte jag behöver förklara mer om varför jag tror på Gud. Allt har en mening, jag tror det, jag måste tro det. För det är mitt sätt att hantera att livet händer och att livet allt som oftast är fruktansvärt orättvist. Döden går hand i hand med oss, jag kramar den handen hårt för att påminna mig om att det oändliga ständigt finns där. Livet händer, därför ber jag för att alla jag älskar skall veta hur jag känner. Och jag ber er att i alla fall överväga tanken på att allt har en mening, men inte desto mindre får vi aldrig någonsin ge upp. Döden leder oss bara en dag in på en annan stig vi alla så småningom måste vandra. Så jag kramar hårt, torkar tårarna, och tänker inte släppa för ens sista andetaget.

2012

november (1)