Redan medlem?
Logga in
Dagbok
Dagbok - Juli 2008
|
Till Sergej för jag vill att han ska förstå mig och inte känna sig förvirrad...
Se min tankebana, se mig bli stark...
Tisdag den 8 Juli 2008 TankarJag funderar över varför jag aldrig kan göra det jag egentligen verkligen vill...Någonstans så känner jag mig förlorad och hindrad av djupa sår, som jag aldrig tillåtit att läka, det spelar ingen roll hur mycket jag gråter eller analyserar. Jag befinner mig fortfarande i ett vakum, mellan två världar. Ibland känner jag mig stor och orkar sätta upp mål för hur jag ska kunna ta steget ut till att vara den jag är men så händer något, precis vad som helst. En blick, ett ord, fan det kan vara vad som helst, en konversation eller en låt... Eller nej, inte en låt. Med musik känner jag mig alltid fri, inget kan döma mig då... Vem vill jag vara, för dig... Det vet jag inte för jag vet inte vem jag orkar vara. Jag tror att jag har så ont i min kropp i mitt huvvud för att jag hela tiden håller tillbaka mg själv, jag använder varenda muskel i hela kroppen för att upprätthålla något som jag har skapat för andra... Jag vet varför jag har skapat någon för andra men jag vet inte hur jag ska släppa kontrollen och bara vara...Anna. Jag önskar att jag kunda på riktigt känna att jag är bra på något, för mig själv, alltså för att jag vill, inte för att någon annan har behov av det och att jag ska uppfylla dess krav. Utan bara för mig... Jag kan sjunga det vet jag och det älskar jag. Men jag skulle aldrig sjunga för någon. Tänk om någon skulle ta det ifrån mig? Ge mig den där blicken, ordet eller vad det nu kan vara som skulle gör det till sitt, genom sina känslor och lägger det på mig att jag ska förändra något eller vad det nu skulle kunna vara. Fan att ta det ifrån mig skulle vara som om jag dog bort helt och hur skulle jag kunna tillåta det? Hur vågar man då? Jag vill inte bli bedömd, jag vill ha mina känslor som dom är, just då. Jag kan inte skaka av mig så som andra kan, jag har sett det, det ser så jävla enkelt ut men jag kan inte. Jag måste ha kontroll jag måste se personer när jag talar med dem, om de ska bedömma mig i en diskussion eller på något annat sätt så måste jag se dom eller den. Deras kroppsspråk avslöjar allt, jag ser allt, deras rädslor, styrkor, hopp coh drömmar, allt! Jag ser rakt in i deras själ. För det är jag bra på, riktigt bra på, att läsa av en människa. Jag önskar att jag kunda använda mina kunskaper till något bättre än bara skydda mig själv. Ibland försöker jag men då blir jag antingen uppsatt till stjärnorna och blr dennes livskraft och får aldrig lämna, (tar ganska mycket av min energi) Och ibland så blir jag bara förminskad och försummad, till inget... Jag har nog den räddaste som finns men människor gör mig till något jag inte är, till deras Moder Maria...För att jag ser allt, alla deras hemligheter... Tänk om denna fanns för mig, som orkade se min själ och mina sår och också stå kvar när jag inte kan andas...Ge mig den tiden och dela med sig av sin energi, så att jag kunde bli stark och våga. Vad är det jag begär, att bli sedd? att inte bli bedömd, eller att bara bli älskad? Hur kan jag begära det när mitt vakum existerar...När ingen vet att det finns och ser bara En värld, en bekväm värld. Det skymtar nog att jag är en trasig människa med alldeles för kloka ord, för min ålder. Med jag förstår att det känns bättre när det är bekvämt, inget kaos ingen förvirring, bara utmaning fast med full kontroll av mig, som alltid plockar upp om fallet blir för högt. Min utmaning är ju att kunna förutse dess fall och också att plocka upp ömt och trofast... Jag vill bara vara fri från mina demoners starka grepp och i stället skapa någon balans, en Harmoni... Frihet... Frihet att älska, Frihet att vara jag, Frihet att andas mina drömmar... |
2008juli (1)2007januari (1)2006juni (1) |