Ännu en gång tillbaka från min barndoms gator

Oftast brukar en känsla av tomhet och sällsam sorg infinna sig
Idag,
lätthet, tyngd och massvis med frågor

De röda husen verkar nu inte längre färglagda
verkar be om ursäkt för sin själva existens
liksom den koboltblå dörren intill all den där smärtsamt vackra tiden...
De magiskt tornande gatlyktorna har tappat sitt sken
Den gnistrande vintern har mist sin vithet...

Så många gånger har jag trampat dessa gator
utan att känna...

Men denna gång

till smärtgränsen fylld

redo att explodera

Var är mitt hem?
Var hör jag hemma?
och med vem?
Kommer jag någonsin finna svaren
och hur vet jag då säkert
att de
är en del
av min sanning?