Cija

34 år

från Malmö

Dagbok

Dagbok - Maj 2006

« Tillbaka till dagböcker

Lördag den 27 Maj 2006

Lördag 37/5

Just nu känns allt skit. (som vanligt)
Jag känner mig osynlig, meningslös, död.
Sjunker ner i ett mörker. Snabbare och snabbare.
När jag varit nere i ett mörkt hål ett tag. dagar, veckor, månader
När jag är på gränsen till att bryta ihop,
Då lyckas jag klättra upp. Livet blir bara bättre och bättre, tills jag trillar ner igen.
För stunden hatar jag allt. Precis allt. utan anledning.
Plockar upp mobilen, tvekar, lägger ner den igen.
Jag vill så gärna ringa dig. Höra din röst igen.
Ljög du när du sa att du kände likadant som mig? varför?
Kents musik flödar ur trasiga högtalare. Blandar sig med ett ständigt surrande, bildar en enorm påfrestning för sköra öron.
En hastig blick mot mobilen igen. Du hemsöker mitt huvud.
Dagen är usel, jag är usel, allt är uselt.
0768.. börjar slå ditt nummer, men hejdar mig.
Vill inte att du ska ignorera mig igen, vill bara prata med dig.
Prata med någon, för att slippa denna usla dagen.
Dags för en promenad. Hoppas på regn.

Skiter ett stort stycke i promenaden.
Gör som med allt annat, skolarbeten, städning, skjuter upp det..
sen..
Men det blir aldrig av. man blir för trött för att göra något. Ägnar dagen framför datorn.
Hur fan ska det gå på gymnasiet? Jag kommer säkert inte ens in. Vad gör jag då?
Tankar.
De borde förintas. sugas ur ens huvud, placeras i en plaspåse som man knyter igen och kastar i en grön soptunna.
Meningslös.
Det är vad denna dagen är. otroligt, enormt meningslös.
musik som jag egentligen inte vill lyssna på hörs ur mina trasiga högtalare.
Musik som får mig att må illa, tänka på den kvällen.
Jag vill inte.
Vill slänga mig i sängen med händerna tryckta mot huvudet och gråta, som man gjorde förr.
Lägga mig ner en varm sommardag, känna doften av nyklippt gräs, somna.
Man tänkte aldrig på att ens dagar skulle bli så betydelsefulla.
Dagar som var helt vanliga etsar sig fast i ens minne, får en att gråta av lycka.
När jag och min syster gick ut nakna i trädgården när vi var små t.ex.
Vi målade våra kroppar med vattenfärg. Jag blev ett träd och hon blev en sjöjungfru.
När vi fångade gräshoppor och fjärilar.
Eller när vi, tillsammans med grannarna, byggde konturerna av hus av klippt gräs på ängen.
Man förstod inte hur viktiga de ögonblicken egentligen var.
Det var bara helt vanliga dagar, inget särskilt.
Hur kommer jag minnas tiden efter det?
Jag har ingen aning. Låt oss återkomma till det när jag är några år äldre, och se vad vi kommer fram till.

2006

maj (1)