johan jägare

81 år

från Luleå

Dagbok

Dagbok - December 2007

« Tillbaka till dagböcker

Tisdag den 25 December 2007

TANKAR EN STILLA JULDAG

När juldags morgon glimmar finns ju sedan gammalt tillbaka i våra sångböcker. För mig stämmer det väldigt bra med en blek måne och någon enstaka stjärna på norrhimlen som försöker visa sig genom låga slöjmoln. Nästan ingen vind och ett par grader minus.
SMHI´s högavlönade vädersiare verkar ha träffat en av sina ca 5% rättillfällen under året!
Ofta smyger jag ut ur sängvärmen vid 5-6 tiden på morgonen och sätter mig ute på altanen och andas in morgonens stillhet. Jag låter tankarna vandra kring vårt klot.
Vad gör människor på platser som jag varit på? I Liberia, Kuwait, min goda vän Orazio i Giampilieri Marina utanför Messina på Sicilien? Hur mår Regina, hans svägerska? Salvatore, hans bror som jag en gång tjuvjagade med i nationalparken vid Etnas sluttningar? Jävlar om parkvakterna hade kommit då vi gick till bilen med kaniner och rödhöns! Det gick bra och deras numera avlidne gamla mor lagade till en fantastiskt god middag av vår fångst nästa dag.

Hur har Ymesgen Gabre Amlak det, min sekreterare i Kuwait, en fullmogen gift Somaliska med två underbara döttrar, flickorna då i andra delen av sin grundskoleålder. Ymesgen som jag mot inrådan av mina överordnade anställde som min sekreterare på personalkontoret för att jag var helt övertygad om att hon passade ihop med mig och fullt kompetent socionom efter utbildning i Holland som hon var. Dessutom hade hon skinn på näsan och det tycker jag om även om jag förutsåg en del duster! Dusterna uteblev och vi arbetade väldigt väl ihop och hon blev för mig oumbärlig. Jag har inte alltid rätt men jag har sällan fel och efter att min kontraktstid gick ut övertog hon min tidigare tjänst trots att samma beslutsfattare tidigare hade avrått och ansett henne undermålig!
Kan någon ge odds på vem som mådde bäst i efterhand? För några år sedan fick jag ett brev från henne där hon berättade att hon hade fått in sin äldsta dotter på ett universitet i USA och hon var så lycklig över det.
Hon påstod att det var på grund av mig som trodde på en somalisk flyktingkvinna som gjorde det möjligt för henne och hennes barn att göra något bra av sina liv.
Tack och lov för att jag aldrig har låtit hudfärg eller kön ta över mitt omdöme!

Julen är för mig en tankarnas nostalgi. Jag saknar alla jag har kommit i kontakt med. Självklart mina nu bortgångna föräldrar som har gett mig och mina sex syskon så mycket. Alla vänner som jag fått genom åren från öster till väster. Jag saknar alla.

Det fina med vänner är att det alltid går att hitta nya. Hittills har det väl gått åt sådär ett tiotal kilo solrosfrön till fröautomaterna under altantaket. Utöver talgoxar och blåmesar m fl har jag fem ekorrar som regelbundna besökare och det är en fröjd att se det där gänget kivas (ibland) om maten. Två, särskilt en, är speciellt tama och tillitsfulla. Min bästa kompis är en kille, troligen ur årets kull, med långa örontofsar, yvig och fin svans och en päls som skulle göra vilken kvinna som helst stolt över att få bära på sin krage. Nu kommer det inte att hända så länge jag har något att säga till om för att den pälsen är vackrast där den sitter och min kamrat får ingen röra.

Tänk er själv. Han sitter där i ögonhöjd vid lerfatet bredvid min rökfåtölj och äter frö då jag kommer ut. När han väl har konstaterat att det bara är jag och att hunden stannar inne fortsätter han lugnt att äta. Jag sätter mig i fåtöljen, tänder min cigarr, bläddrar i tidningen och småpratar med honom. Han svarar inte men ibland plirar han mellan fröskalen på mig med sina underbart pigga ekorrögon som om han ville säga att han har lyssnat och förstått. Det händer att jag blåser en rökstråle rakt i hans ansikte och då är jag ju väldigt nära. Han tittar på mig som sägandes: ”Vad gjorde du sådär för? Är du riktigt riktig?”
Ibland tror jag att han är mer förstående än det kära huskorset som sitter bakom köksfönstret med sina korsord! Åtminstone säger han aldrig emot mig!

Korsord är förresten ett fint tidsfördriv att reta huskorset med! Hon får Hemmets Journal i brevlådan på tisdagar och där i Storkrysset (eller vad det nu heter) finns alltid ett tema med nyckelord målade i gult. Ibland då jag får chansen brukar jag lösa alla gula ord utan att fylla i det som finns runt om, det memorerar jag till hjälp. Ta lärdom alla med passionerade korsordslösare i närheten, vill ni reta gallfeber på någon löser ni alla vitala nyckelord och lämnar resten orört!

2010

mars (1)

2007

december (1)