Evawe

62 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - Februari 2006

« Tillbaka till dagböcker

Lördag den 25 Februari 2006

22:a februari-en ovanligt aktiv dag

Jag vaknade vid fyratiden på morgonen. Försökte sätta mig upp i sängen med min ledbrutna, stela kropp och blev genast överfallen av ludna, vilda varelser som försökte äta upp min näsa. Vacklade omkring o stötte i diverse dörrkarmar och bordskanter innan jag till slut kom på var jag befann mig. De ludna varelserna såg under tiden nogsamt till att jag inte vände tillbaka till sovrummet igen.

Efter att hasande och halvsovande försökt att inte snubbla på tassar och koppel, samt mina egna fötter, kom vi lyckligtvis ut oskadda. Ahh, frisk luft! Alldeles tyst ute, så skönt att slippa all jäkt och vakna i min egen takt. HJÄLP, en katt! Nåja, jag hann ju ialla fall vakna till lite, så armen gick inte av den här gången heller...

Pigg idag, en sån konstig känsla! Tar och bokar tvättstugan innan vi går in igen. I köket står disken och flinar elakt. Jag har länge misstänkt att den förökar sig exponentiellt, det måste vara tiopotenser inblandade för hur kan det annars bli så mycket disk på så kort tid? Eller, när var det egentligen jag diskade senast? Svårt att veta när man lever utanför tiden. Måste skrubba diskhon ordentligt innan jag dränker tallrikar, glas och kastruller. Man hör ett ilsket väsande från en särskilt envis tekopp som inte vill bli blöt, \"ner med dig\" fräser jag lika ilsket tillbaka, \"idag kommer du inte undan\". Den försvinner ner i löddret bland sina konspiratoriska kumpaner.

Jag blir avbruten, efter att ha länsat en hel diskbalja, av ett konstigt ljud från hallen. Trycker skyndsamt ner resten av porslinet, innan det försöker smita, och går iväg och tittar. Där ligger hallgolvet och pöser med mild stämma. En unken blandning av svettiga strumpor, otorkade hundtassar och diverse andra onämnbara dofter slår upp mot mig. När blev det så här? Vem har dragit in så mycket grus och sand? Det kan ju omöjligt vara SÅ länge sedan jag städade sist, nog var det väl till jul ialla fall? Måste väl vara någon som slängt in det genom brevlådan. \"Jädrans grannungar\" muttrar jag medans jag slabbar på med svabben så såpvattnet stänker.

Usch, vad trött jag blev. Kroppen börjar varnande molvärka på tomgång, vet att jag måste vila så den inte gör en rivstart. Ner i bingen igen. Deckare, finns det något bättre sätt att försvinna från omvärlden ett tag och slippa livets alla odiskade koppar och fat?

Lagom tills ögonen blivit grumliga av allt läsandet är boken slut. Hå ha, ja ja, upp igen med min motvilliga kropp. Tar med mig tvättsäckarna ner till tvättstugan. Stelheten försvinner långsamt när vi klaffsar genom snöslasket. Jag följer kisande mina lurviga vänner med blicken, de far omkring och snusar ivrigt här och där. Konstigt att det kan finnas så mycket lukter att lukta på, det enda jag känner är en svag doft av stekt lök. Magen kurrar genast till som en ilsken utombordsmotor. Javisst ja, man kanske måste äta lite ibland? \"Märkligt att man alltid måste stoppa in en massa ätbara saker i det där hålet i ansiktet\" sa min mamma ibland, kan inte annat än att hålla med henne. Fast ibland kan det ju vara trevligt förståss. Idag slår jag på stort och lagar en rotsaksgryta. Det börjar dofta lite bättre i lägenheten nu, säskilt sedan jag hängt upp tvätten i badrummet där dörren står på glänt för att vädra ut fukt.

Jag äter min måltid medans hundarna sitter och tittar på med tefatsstora ögon. Konstigt att dom alltid kan se så utsvultna ut. När jag ska resa mig upp halkar jag nästan i en dräggelpöl, lika bra att torka köksgolvet oxå kanske?

Ställer in hela kastrullen med rotsaksgrytan i kylen och får nästan en chock, är det SÅ tomt? Kylskåpslampan blänger så förberående på mig att jag skuldtyngd slänger igen dörren och hastar iväg mot ICA med shoppingvagnen skramlande efter mig. Väl hemma igen drar jag in den motspänstiga vagnen i hallen med skallersvaga, protesterande muskler. Näe, nu får det banne mig vara nog! Skottar snabbt in alla grejer där de ska vara, hundarna springer ställsamt kring fötterna på mig för att kontrollera att allt hamnar rätt. Till slut är jag slut, helt slut, fullständigt utslutad. Matt och svag med darriga, krampande muskler. Var är det förbaskade alvedonet?

Klockan är straxt över två på eftermiddagen. Ett dagsverke? Näe, inte för tio år sedan, då var det något jag gjorde med fartvinden i håret, på språng mellan arbetet och sonens fritids. Idag har jag ändå varit väldigt duktig, lyssnade oxå mycket noga på kroppen och vilade flera gånger mellan turerna. Ändå står det disk kvar i köket, dammtussarna i vardagsrummet yr ödsligt över golvet och gruset knastrar under raggsockorna när jag går mot sovrummet: min räddning! Vi bökar mysande ner oss bland täcke och kuddar, de varma hundkropparna lindrar alla fysiska plågor och skänker frid. Snart är jag igång med en ny deckare, en annan värld att sjunka in i och dammtussarna tonar långsamt bort under mitt medvetandes horisont.

2006

februari (1)