britt-marie

77 år

från Norrtälje

Dagbok

Dagbok - November 2010

« Tillbaka till dagböcker

Tisdag den 23 November 2010

Dominans

Jag har funderat så mycket. Trots att det var många konflikter så var det också ständig och stark och många gånger dramatisk kärlek.
Jag blundade inte för konflikterna, inte han heller. Hans envishet var väl måhända större än min. Eller rättare sagt, den VAR större, och jag gav mig. Jag visste att man "måste" köpa det sortiment som han bestämt att vi skulle ha. Det kaffe han tyckte att vi skulle ha. Falukorven, måste vara äkta vara, man måste alltid ha ett visst lager av köttfärs, fisk och fläskkött i frysen. Det skulle bara vara så. Till vintern måste det finnas ett bra lager av bär och äppelmos, så vi hade till frukostgröten för något annat än gröt var naturligtvis inte tänkbart på frukostbordet. Han räknade ut hur mycket det fick gå åt per vecka för att det skulle räcka hela vintern. Det var också viktigt att spara allt, inget fick förfaras. Allt kunde komma till användning, man vet aldrig hur framtiden såg ut. Det innebar att till slut såg hemmet ut som en lagerlokal, vi tog aldrig hem folk, för jag skämdes. Han skämdes inte, men han hade inget behov av att ha folk hemma. Då jag någon gång försökte att göra en raid och kasta saker så blev det omedelbart ett hetsigt resonemang om hur jag bar mig åt.
Än idag efter dryga tre år som änka kan jag ha svårt att kasta något, jag hör hans röst för mitt inre. Än idag kan kan jag skämmas då jag köper "fel" toapapper.
Han var en fantastisk människa, snäll och kärleksfull. Jag har funderat mycket över vad det var som gjorde att han hade så svår separationsångest när det gällde prylar. Vad var det som gjorde att han som var en snäll rar och omtänksam man, som inte kunde drömma om att skada någon, hade så stort kontrollbehov. Han kunde bli helt förkrossad om det kastats någon som han inte hade bestämt. Vad var det som gjorde att han blev sådan? Vilka mekanismer är det som gör att vi blir till dom vi blir?
Jag vill försöka förstå, för han var min make i 34 år, han var den goaste finaste människa jag någonsin lärt känna. Vi hade så roligt och han gav mig så mycket. Han höjde aldrig rösten, han var ett under av lugn, men då det kom till att rensa bort sånt som borde kastas då kom kontrollbehovet fram och det gick inte att resonera med honom.
Jag vet att det kan vara svårt att förstå, att jag stannade kvar hos honom.
Men jag älskade ju honom, han var min man. Vi hade det så fint tillsammans, det var "bara" den här "lilla detaljen" som var smolket i glädjebägaren. Men vi hade en enormt stor bägare!!

2010

november (1)

2007

januari (1)

2006

november (1)
oktober (4)
september (1)
augusti (3)