Det var bara över en kaffekopp, med nybakade lavendelskorpor till, som orden föll där vi satt på ett mysigt café. Vi hade suttit en lång stund och du snurrade hela tiden koppen, strök pekfingret längs kanten eller drog handen genom håret. Jag betraktade dig under lugg, undrade lite över vad som gjorde dig besvärad och försökte hålla igång samtalet. Min blick svepte över de andra borden med sina vita dukar och det var precis när jag upptäckte ett välbekant ansikte, som du sa att du blivit kär.

Och jag doppade besvärat mina skorpor i kaffet och du snurrade din kopp.