lite långt ifrån
en sjukdom ifrån
så faller jag ihop
så tror jag
du klarar mig nog

jag önskade
jag sa förlåt
jag var inte, så jag sa
utan att , utan att hoppas
stack jag med kniven skarpt
emot

åt dig såg jag stort
och avgudade , med lilla tankens rädda spegel
i en varsam, lugn talan ,
ordentligt hjälplöst
i ett tryggt tänkande

lite åt det oväntade drar huden åt
mot andra vägars sten drar vind
vad väntas när du inte kan le
vad kan behövas mer när du inte kan se