Att få veta
att du kanske kommer att lämna oss allt för tidigt
var som att få det där slaget, utav knytnäven, som hängt framför mitt ansikte så länge men som aldrig knockat mig...först i dag small det

Hur ska man leva nu då?

Kan man leva ett liv klart och färdigt...så klar att man är nöjd
och tackar och bockar för den tid som varit innan man
drar sitt sista andetag och slår ihop sina ögon för sista gången...

och då verkligen också känna att nu är det okej att lämna?

Möjligheten finns kanske att någon kan det...
...men om det gäller ett barn då!?