Jag hade det bra. Det var skönt att vara ensam. Kände mig självständig, kände mig fri och när jag var ut på krogen så ville jag bara ha kul där. Sen när jag gick hem då kunde jag känna mig väldigt ensam men då ringde jag till min kompis som var lika ensam. Det blev att vi gick ut ganska ofta en period och en kväll så hamnade vi vid samma bord som några män som var i stan och jobbade under veckorna. Så inledde jag ett förhållande med en gift man. Det visste jag inte då men det var kanske därför han först var lite svår att få kontakt med, men ju längre kvällen gick desto bättre kändes det. Jag var berusad, kände mig glad och oövervinnlig, var omsvärmad. När det var dags att gå hem så ville han följa med mig. Inte kunde jag säga nej. Jag var ju tänd på honom. Länge sen jag känt något sånt. Han stannade över natten och trodde väl att det var första och sista gången. Men det ville inte jag.. Det kändes så billigt att bara ta hem honom, ha sex och sen glömma alltihop, så jag tog reda på hans nummer. Jag visste ju inte att han var gift. Jag skickade iväg ett sms nästa dag. Han svarade. Sen bestämde vi att träffas. Han kom förbi, jag kände mig så levande, jag kände mig vacker. Han berättade att han var gift men att dom var på väg att skiljas. Han hade bara så svårt att lämna henne eftersom hon inte mådde bra. De hade mist en dotter för något år sedan och hon hade inte kommit över sorgen. Jag fick väl lite betänkligheter när jag förstod att han var gift men han sa ju att dom var på väg att skiljas .Kanske var det ett sätt att slippa ha dåligt samvete. Jag vet inte. Jag borde väl inte ha fortsatt att träffa honom men jag kunde inte stå emot. Jag visste att det aldrig kunde bli mer än en sommarflört. Jag visste att jag var ute på hal is. Jag känner mig själv. Jag går in med öppet hjärta sen slutar det bara med smärta. Ändå kunde jag inte låta bli.