Ja det kändes konstigt att möta honom, jag visste att han varit hos henne. Kunde han inte vänta med det tills vi flyttat från huset, av hänsyn till mig? Det var bara 2 månader kvar. Jag fortsatte att leta bostad men det verkade nattsvart. Var skulle jag bo? Jag hade redan insett att barnen skulle få bo hos deras pappa, jag skulle väl få åka dit för att träffa dom Jag fick låna sängplats hos en vän när det var för jobbigt att vara hemma. Det var verkligen en tillflyktsort. Mina vänner hade nog med sitt liksom mina systrar. Till den ena systern är man tvungen att ha bil för att kunna komma dit, vilket jag inte har och den andra bodde rätt trångt redan. Så det kändes inte som att det var nåt alternativ att fråga om jag fick bo där tillsvidare. Jag orkade inte med nåt jävla familjeliv hos dom. Helst skulle jag bara vilja stänga in mig, slippa träffa människor. Bara få vara ifred och sörja. Men det gick ju inte. Jag var tvungen att gå på mitt eländiga jobb och stå ut hela dan. Förresten så tror jag att det var mitt ständiga gnäll om jobbet som gjorde att han ledsnade på mig. Jag var så negativ. Jag kände själv hur jag blev mer och mer bitter och gnällig. Ingenting kändes kul längre. När jag träffade honom hade jag ännu inte fått det jobbet. Då mådde jag bra och kände mig ganska nöjd med livet även om det var jobbigt att springvicka, man kunde ju aldrig planera nåt. Men sen började jag mitt nya jobb och jag vantrivdes så fruktansvärt med det. Jag orkade inte ta mig för något när jag kom hem för jobbet sög musten ut mig. Det var sonen som kom på en lösning på bostadsproblemet. Varför kan du inte på hos pappa? Det finns ju ett ledigt rum där. Så får ni mera pengar när ni delar på hyran. Barn,dom tänker rätt klokt ibland. Fast jag var inte så pigg på det, det kan jag ju säga. Det skulle ju vara som att flytta hem igen. Vi hade köpt huset tillsammans men när jag lämnade honom skrev jag över min del på honom. Ville att han skulle kunna bo kvar för barnens skull. Det tog emot, det gjorde det men jag såg ingen annan lösning så jag frågade honom om jag kunde få hyra ett rum där tills jag hittade något. Det gick bra för honom. Jag hoppades att det skulle gå fort men befarade att det skulle ta minst ett år.