Jag behövde få känna att jag verkligen betydde något för honom. Behövde det extra mycket just för att jag hade blivit lämnad. Mitt självförtroende var inte det bästa. När han då aldrig hade tid kändes det som att han inte prioriterade mig. Då var jag inte så viktig för honom då. Det fick mig att skicka iväg mitt sms som var det sista innan kontakten bröts mellan oss. Jag blev ju bara ledsen när jag inte fick det jag behövde. Så då var det kanske lika bra att vi avslutade det hela. Kanske har det blivit så att jag håller hårdare på vad jag vill efter allt jag varit med om. Om jag tycker något är fel tar jag upp det ganska fort. Om jag då märker att det inte verkar finnas nån förståelse för det jag säger så får det vara. Jag har väl lärt mig att lyssna mera på mig själv. Han hade inte tid och snart har inte jag heller tid att träffa någon. Jag är på väg att säga upp mig och gå ut i arbetslöshet. Eller springvikariat. Eftersom jag jobbar inom vården så vet jag att jag får jobba men aldrig när och hur mycket under en månad. Jag kommer inte att kunna planera någonting då jag måste vara i ständig beredskap att gå ut på jobb. Kan aldrig tacka nej. Då riskerar jag att bli avstängd från a-kassan. Så hur ska jag ens hinna tänka på att ha något förhållande?! Nej just nu känns det som att jag nått min kvot i kärlek. Jag har inget mer att ge. Jag har inget mer att hoppas på. Så känns det nu. Men jag vet att det inte alltid kommer att vara så här.