Den stora ytan slår emot mig
så många rum
så öppet
en egen uteplats
så lätt att andas
så här skulle jag vilja bo

hemmet är ombonat
pyntat och smyckat
bär spår av den friska människan
med framtidstro och hopp

men så ödsligt tomt
det ekar
av frånvaron av skratt och röster

liv

en ensam svag och sjuk människa
tar så liten plats i all rymd
hon fyller inte rummet
med annat än minnen av tider som flytt

när sjukdom tagit över
och döden tog den andre hälften
vad återstår?

rester av det som var när hemtjänsten kommer med matlåda

och jag räds över mitt liv, tar jag tillvara på det?