En domens sal är nu mitt trygga hus,
här väntar jag nu på att föras in,
i handsmidda kedjor som tynger min
barndomskropp, späd och fylld av oskulds ljus,

och värnlöst som ett bibliskt offerlamm
leds fram till altaret som en martyr
med tunga steg, som ängslig rädsla styr,
till brädden fylld av ångest och av skam.

Utskälld och slagen, slaktad som ett djur
i en nitisk rit av fromma regler,
utan rättsprocess och vittneseder
av en ivrig bödel som med bravur

utför sitt uppdrag som en riktig man,
rekorderligt bakom låsta dörrar,
och från andra hus de vuxna hurrar
i kör: ”För fosterland och uppfostran!”

Vad händer då med den straffade säg,
som liten och oförstående är,
som mina ärr med sårad stolthet bär?

Jag ska ge er, efter barndomsdiset,
våldsamt hat och uppror som är priset
för att ni medelst våldsmakt tyglat mig!