Det är en natt, med månen gömd i äcklig dy,
där jag i en smutsig lägenhet
när klockan slår elva mottar ett sjukt dekret
en syn av en oändlig avsky,

en väldig fruktan, som i min själ sliter tag,
en skräck utan någon dragen gräns:
där hänger, i missplacerad ambivalens
ett blekt porträtt av mitt döda jag,

med tomma ögon, brustna av dödens dimma
och en hand som är blek, stel och lam.
Huden; vit, nästan gul, förruttnelsens mask, stram,
där maskar, som ålar, vill simma.

På mina läppar, ett grin, av helvetens kval;
dödsångest, av smärta förblindad,
och omkring min nacke är min magsäck lindad
som en slaktares morbida sjal.

Och från detta lik stiger en förfärlig lukt.
Jag kräks, och ber en innerlig bön;
där, mellan benen, hänger slappt mitt slaka kön
som en äcklig, skrumpen, ruttnad frukt.

Jag stirrar på den tavla som så mig äcklat,
som kastat mig ned i förfäran;
min stympade kropp som bränt sig fast i hjärnan
och sinnets själaro befläckat.

Men hur långt min fasa dock än sig må bege
kan jag ändå se på något sätt,
det vackra i detta mitt obscena porträtt,
som är endast där för mig att se.

Nu sitter jag här, bakom dödsrikets regel,
där alla fasor värmer sin barm,
och upptäcker, till både förundran och harm:
min tavla är min egen spegel!