Se hur vild, se hur rädd den är,
hur den våldsamt kämpar för att komma loss,
hur den sina strama bojor snart förtär
för att sedan tårfyllt sluka alla oss

som stått bredvid och blott sett på
och inte lyft ett finger för att hjälpa
men inte heller valt att barmhärtigt gå,
för att låta den ifred få stjälpa

sin enda låga, enda liv
sin flammas blotta existens
och sedan fritt få gå med stora kliv.
Vet ni hur det smärtar? Vet ni hur det känns

att utsatt, ensam, kämpa för att leva?
Känns att vädja med en enda ensam blick
mot alla som med stora, breda, skeva
leenden, bara vände om och gick?

Vem sträcker ut en ensam hand
och barmhärtigt kapar den fastsydda tross
som flamman har fängslat, och hindrat dess brand?
Vem låter flammans eld få bryta loss?