Där, flytande i långa spasmer
likt sinnessjuka i en bur,
i rummet mellan moll och dur
av pulserande kontraster

är jag döende, ömhetsskild.
Nyanser, färger, vitt och svart,
en egen rymd, en stjärnblomsnatt,
och spillror av en helhetsbild,

där massans röster, dess trängtan
sövande en rastlös oro;
ett hav, på vilket man kan ro,

ett hav, så våldsamt hetsandes
med gester, genomspetsandes
vårt skal, som förtärs av längtan.