Nu faller mörkret i mitt kalla hjärta,
dess ljus trasas sönder i sin linda,
och salarna fylls av intensiv smärta;
jag skådar oändlig natt, likt blinda.

De viskande ljuden slickar min hals
och lämnar våta minnen på mitt fönster,
fördärvar min ro med dess ödesvals,
som följer på förhand utvalda mönster.

Från födseln fylls vår själ av bitter klagan,
och varje morgons gryning är ett straff,
en piska blott, som fyller barnasagan
med gift, som dricks ur en kristallkaraff.

Det är demoners rike, vårt hjärtas rum!,
där karga vindar ständigt viner,
och erövrar nya segrar, tum för tum,
där svarta tårar evigt skiner.