"-Jag vill också vara vuxen och få träffa min mamma."

Det värker i bröstet när jag lyssnar till de ord som är.

"-Jag vill också vara vuxen och få träffa min mamma."

Vem kan skuldbelägga människan som ber i sitt hjärta.

Efter sin mamma, det oskyldiga lilla barnet som ber..

och jag går sönder

finns inga ord

bara tårar som inte kan komma fram

det gör så ont i mitt bröst

varför tar ni ifrån dem livet, varför?

SÄPO känns som svart, hårt, stål deras utstrålning.

Modersfamnen känns mjuk, runt, gosigt och tryggt.

Om min känsla är rätt beskriven, ser ni skillnaden då?

Men tänk om SÄPO känns som modersfamnen?

Och modersfamnen känns som Polisens trygghet.

Är det då inte bättre att vara kvar i det som nu är?

(Rita gärna, vad du är kvar i.)

Hm, det här är svårt.

Vad är jag kvar i?

Min längtan efter mamma?

Min riktiga mamma
kanske också min riktiga pappa.

Fast det är olika känslor men samtidigt rätt!

Är det här verkligen en konst kurs, kroki?

Vi vill inte måla nakna människor.

Nej,
vi målar inte av människor, bara skulpturer.

Forma kläder utanpå linjerna,
känslan när färgen lämnar spår
tror ni någon ser och förstår
att du redan är vuxen
och mamma ser på