En hand söker sin vila. Den hänger i luften, som ett pågående besked. Tiden står stilla, vilar mot den hopsjunkna siluetten av beskedet som ännu inte vågat bli sagt.

Ett vänligt darrande, hotfullt och sammanbitet ansikte speglar sig i fönstret: en arkitektur av osäkerhet.

Humlan vibrerar, letar sig in bakom tapeterna. Väggarna lutar sig framåt ,de vill höra det osagda. Mattan luktar gammalt regn, som om någon en gång gråtit.

Tystnaden pressar ner golvet i obehaglig lutning. Den är ett vakuum med öron. Luften darrar, den vet vad som inte får sägas.

Klockan klämtar. Hjärtan slår och huden ekar. Bröstkorgen tvekar. Andningen hukar. Naglar skär in i handflatan.

Rummet roterar. Blicken förvrängs. Skärvor av tårar bryts i svartviolett. Ett “hoink” tränger genom och minner om ögonblickets slut. En harkling tvekar, kanske menad att inte höras.

Jag blundar. Tiden flyter ner genom golvets sprickor. Ett andetag fastnar i gardinens veck. Mina ögon öppnas gryningslångt. Du är borta. Inget blev sagt. Och allt.