Så möttes de äntligen
en sval septemberdag
regnet föll från himlen
och vinden blåste svag

Solen med sin skönhet
och månen vid sitt sken
en kärlekens förening
med styrka som en sten

Mot morgonens rodnad
fanns strålning och glans
vid mötet kring jorden
det gavs en annan chans

De råkades i gryningen
där himmel möter land
vid horisontens linjer
de tog varandras hand

Solen sa till månen
låt oss språka lite grann
det vi båda fodrar
kan vi finna hos varann

På klipporna de satt
och talade om livet
om stjärnornas logik
och det som är givet

Om födelse och död
vid livets citadell
om jordens axelfärd
en evig karusell

Sen dagen på klippan
de enbart kärlek känner
sen dagen då de möttes
de kallas såta vänner