Hon var liten och tyst
och skör som en gråsparv
där hon satt i sin bänk och
skrev med sin tysta penna

Hennes ord de var osynliga
hennes språk det var tyst
skrattena ekade sved som
salt i sår

jag minns flickan med de röda flätorna
flickan som hade tårar
som ingen såg

jag minns flickan
som sprang genom skrattens
snår
genom de hårda ordens
köld

jag minns flickan
som ingen såg
som tystnaden höll i sin hand
jag minns flickan med de röda flätorna
som stumheten strök över kinden

jag minns hur jag sade
öppna ögon ni ser ju
öppna hjärtat så förstår ni
sluta låta era ord såra
som rispande taggar

jag minns hur jag sade
du finns
du är
jag minns flickan
med de röda flätorna
hon som grät
tills tårarna sinade

jag minns henne ännu
hon fanns och hon finns