omkring på sin tomt
strosar Ljusilia
i snövit skrud
i junis björkbladsgröna evinnerlighet
stryker hon sig mot
näverändorna
med solstrålar i håret
känner hur den snart brinnande törnroskronan
ej längre
tynger
får henne att lyfta med
lågorna en bra bit över takkanten
får Ljusilia syn
på fler
hus med människor
hon ännu inte sett
ett litet troll som hon är
trodde Ljusilia hon var
en ängel eller
en tomtes dröm
men åter knallar trollflickan
med sina mörka fötter
bestämt omkring på tomten
och längtar
läser den första samlingen
efter den tredje
i försommarvind virvlar psalmboksbladen bort
som maskrosfrön
likt skolklocksklang
skall Ljusilia någonsin?
fullborda en termin
i människornas konstiga utbildningsväsende
dess inlåsta institution
som ändå handlar hela tiden om
yttersta scenarion
kroppsdelar av sekunder, där triljarder avbilder
sparas av det
som aldrig stannar
som Ljusilia skulle vilja
att någon höll kvar
ett helt år
likt klementin i den ena
nektarin i den andra
näven nu
den nakna smaken
av en sista chans som aldrig slutar börja
ett sommarlov fullt med julpyssel
för ett troll tror
eller vet egentligen
att allting kommer tillbaka
på andra ställen
som nytt liv
i det ständigt skiftande äventyret