Egentligen borde jag inte skriva det här
borde inte påminna mig
men det finns så mycket vackerhet
i att sakna någon
att förnimma och drömma sig bort

som den där gången sist vi sågs
när vi omslöts av allt det där lite kalla
men hur vi värmde varann
eller när vi bara satt så där, du vet,
tysta tillsammans och kände in allt
som fanns i luften

Minns hur du bar mig, efteråt
hur jag blev tyngdlös och lycklig
lycklig över att du fanns där, precis då
och över hur rätt det kändes
Allt blev till ett minne
som evigt etsat sig fast

Kan inte heller förtränga dina händer
hur jag än försöker
hur de rörde vid mig, smekte mig
och hur du med ord beskrev
mina kurvor och kallade huden
mellan mina lår för änglahud

Eller när du tog tag i mitt hår
och drog det genom dina händer
rysningarna som spred sig då
bor fortfarande kvar i min kropp
Jag tror du tycker om när jag
har det utsläppt

Till och med din doft vägrar
lämna mig, en doft av barr och vin
och känslan bor kvar där nånstans
mellan nyckelbenet och örat
som en fuktig evighetskyss
Men hellre där än i naveln, du vet

Jag saknar din fysiska närvaro
få vila mot ditt bröst
lägga handen vid byxlinninen
smeka dina linjer, och förundras
Lyssna till din röst, och vaggas
i en trygghetskänsla och pirr

Nej, man borde inte skriva så här
man kanske inte ens borde känna
men du tog plats i mig
tog plats i mitt liv och gjorde ett val
för vår skull, för oss
och jag lever i en lycklig bubbla

Långt ifrån det som kallas verklighet