Under vinternattens himmel
höjde glaset sig i solnedgångens skål
genom tysta timmar
brusar nattens hav

                  tyst mot snäckorna
                  en ännu ej så hörbar ton
 

Under vinternattens himmel
stegen i den nyligt fallna snön
kysste marken tårlöst

cigarrens doft i glasets kupa
             någonstans kvarglömd
                som ett eko av igår

  klänningen var röd som solens kärna
 ditt leende som pärlors glans

                natten var en nykysst blomma
                blyg och skör
               som fjärilsvingar

stilla sjöng du melodierna
en efter en under röda strumpor
             medan tidningen ännu föll bokstav för bokstav
           

                      mellan bräderna i golvet
                      natten är en nykysst blomma
 en stilla melodi
       av tysta havets sånger

                          för den vackra timmans glans