Ingrid (f. 1912.22.02.d 1991.21.10) var det sjunde syskonet som gifte sig med 20 år äldre John som hade en herrgård Loddby utanför Söderköping. De fick Birgitta, Ulla, Elisabeth och Kristina. Alva (f. 1916. 01.08 d. 1980) skötte vidare hushållet i Falketorp och Emma-Lisa (f. 1919.08.02 d.1981) jobbade även hon som hemsyster.


5. Chorea Huntington spöket

Många i släkten förblev ogifta på grund av rädslan för en påstådd ärftlig sjukdom Chorea Huntington som morbror till mamma Gottfrid och hans dotter skulle ha dött av. Fruktan för denna sjukdom blev så stor att vissa valde att gifta sig då det var för sent att föda barn. Många trodde att min yngsta syster hade sjukdomen. Man var dock dåligt påläst vad gäller ärftlighetsgång och sådant. Mamma kunde inte föra sjukdomen vidare och därmed kunde ej heller hennes barn ha den. Numera kan sjukdomen konstateras genom blodprov. Detta s.k. sjukdoms ”spöke” ställde till med oerhörda problem i släkten. Det gick så långt att när en utav mina mostrars barn gifte sig blev alla i släkten bjudna utom vår familj. Det var en skam att synas om man troddes vara bärare utav sjukdomen.

Detta satte alltså djupa spår i mig, så pass djupa att jag 1971 hade alla papper klara för sterilisering men vid just denna tidpunkt så kom andedopet in i mitt liv. Det var nu som jag för första gången kunde uppleva Guds röst, sång och tal inom mig. Hans Malmberg och Blå Korset i Stockholm förändrade min grundinställning. Han gjorde klart för mig med en enkel skiss att likafullt som Jesus bar vår synd så tog han vår sjukdom. Han ritade ett kors med Jesus och en soptunna nedanför där all synd och sjukdom låg. Min fruktan för sjukdomen försvann en gång för alla. Min systers läkare erkände på dödsbädden att hans diagnos varit fel men då var redan stor skada skedd.


6. Frälsnings ögonblicket

Jag mötte Gud eller rättare sagt Gud kom till mig en natt vid tio års ålder. Jag hade länge gått bakom ryggen på mina föräldrar. Jag hade stulit och ljugit utan att känna någon ånger eller sorg. Det blev en sport för mig att kunna hålla mig undan utan att bli upptäckt. Men en natt så besökte Herren mig och öppnade mina ögon. Jag började bittert gråta. Jag hörde en röst säga; ”Gråt inte, se lejonet av Juda har övervunnit” (Upp 5:5) Visste inte då att ordet fanns i Bibeln. Jag kände en frid sänka sig över mig där jag låg.
Jag inväntade ivrigt morgonen och bekände mina ”småbrott”. Några rader ur en barndoms sång dök upp i mitt huvud.

”O, tag mitt hjärta, tag det nu och släpp det aldrig mer”