Ordlösheten

ditt oemotståndliga kall

vägleder mig ner till kylig kammare

I dunkelt rum
där du stilla sitter
förnimmes saker som inte
fanns i min föreställning

Från din mun
faller inga hårda domar

Ingen anklagare bor inom dig

Kritikens månghövdade kör
är för dig något helt okänt

Dina gåvor till mig är istället
förstening och omvandling

Jag vet att det måste vara så
Därför att så är sanningen
Och du känner dess tveeggade svärd
 
Drottning av is och sot

Hades har gjort dig stum
av den delade sanningen

Låna mig istället dina ögon
även om det som jag ser
förlamar och bränner mig

så att de inre och yttre lögnernas
slagg förvandlas till vindlätt aska

Ur is och sot
ska tecknen i boken
avteckna sig fritt

Dina stillsamma hymner utan ord,
tröstens huvudgärd för mig,
väver nya mönster av tunn tråd

men bildar också stigen tillbaka
till tillvaro bortom vända persienner
där syrén och sjungande trast lockar
under safirblått sammetsvalv

Och jag ska på nytt sitta vid mitt bord

Vara trogen de mina

Lyssna på deras gnabb och tjabb

Till dess att jag hör ditt kall igen