Förlamas av tankar
de passerar så snabbt
ändå utan rörelse.

Lika stilla som en göl 
i den svartaste delen av skogen
en sån utan någon botten

Alltid omgiven av dörrar
jag är rädd för att öppna

Utanför - världen

det okända det som inte kan
inte går att kontrollera

Men här i mitt dockhus
vid bergets fot
finns det trygga
det välkända enkla

Utom de där dörrarna
som en skavande påminnelse
om hur liten en människa
kan vara