I drömmen ropar någon på mig! Är det du? Vi vaknar i varje fall och tror att du kommit in i huset. Efter tre ögonblick kan vi inte längre tro på min upplevelse. Jag lyckas somna igen. I drömmen frågar jag dig om du nyligen varit i den här kammaren. Det har du! Rentav samma morgon! Vi vet att jag är en livsviktig gåta på spåren. Kanske har jag redan förstått hur vi öppnar dörren. Det finns fler rum i det här huset, och har alltid funnits. Men i nästa scen är jag mitt ute i stan och håller på att bli påkörd av en liten motorcykel. Var det du? Märker hur det inte ens är i Italien. Måste vara Tokyo?! För första gången på hela 10-talet är jag ute i solen. Möter två olika kvinnor som jag inte mött på många år. En målar fortfarande hästar, en annan gör alltjämt yoga. Lugn nyfikenhet blandas med desperat tunghäfta. Nu är vi i verkligheten. Här är det lätt att bli beroende. Gloria sjunger vackert men hetsigt om Carola (ett spår mitt i albumet komponerat av ett par italienare, som först nuförtiden talar till mig). När främlingen kom fattade vi att solstrålarna inte slutade vid staketet. Somliga slungade bumerang rakt igenom försommaren. Twistbanden tänjdes ut från USA till Japan. Miniräknarna blinkade i takt. Kuberna förökade sina sidor. En tredje kvinna som också målar har frågat mig hur det är nuförtiden. Det var ännu längre sen. Har funderat i flera timmar, på då och nu och då, men ännu inte svarat henne något. Har inte använt radergummi på närmare tio år, känns som tjugofem. Tänka sig alla lukt-suddigummin som vi aldrig använde då heller! De självdoftande pennorna tog lustigt nog slut redan då. Vi landar likt mintgröna änglar på en patetisk poesi. Glenmark lyser med sin frånvaro, förvånansvärt välvarierad för att vara så typisk. När jag väl skriver något kommer det ändå bli annorlunda. Så varför väga varenda badmintonfjäder och vänta på att vattnet skall bli lagom ljummet...? Tycker jag inte det är roligare att kommunicera?!