Genom de vuxna vågorna sögs Juinelle upp
helt vaken
men ännu kvar
i drömmen, styr hon dess fartyg
ingalunda våt på riktigt
blott sjöblöt inuti
i spricksäker dräkt
hissas Juinelle i marionettrådar... Molniga hårsvall
med saliv i
trasslar in
solens öga.
Magnetiskt märkliga var att det är
Juinelle själv som drar
upp sig
likt en gammal väckarklocka
med sjuan mittemot
den enda Hon [i ett Det]
rostigt ringandes
mellan mörkrosa små slidväggar
och stora sjön
injicerad genom
kapténens tentakler
där grottans spegelbilder mynnar ut
likt en kvinna


står nu Juinelle
i hotellets mittersta
korridor ännu en gång och stirrar trenne våningar ner
i sitt minne,
alla dess synliga kanter
av bortsprungna trapporna
en fyrkantig virvel
och vet att alltjämt trenne våningar finns reserverade för framtiden.


På en av de hundra dörrarna
har någon ristat
märken som Juinelle
tolkade sålunda: Det var en gång en saga
som låg i sin säng och
sussade. Sagan hade bott hela sitt
halva liv
inuti slottet.
Aldrig hade hon simmat
ut i staden
och ingen hade någonsin
varit hemma hos sagan. Undrade hon vem
som hittat på henne
om
det ens nu var
någon? Såvitt sagan
mindes hade hon
sagan själv
funnits jämt. Juinelle slutade läsa
när hon märkte
i otakt med dykarklockan
hur marionettdockan skrev
suddade och

skrev, suddade
och ritade nya rader på andra dörrar.
Inte kunde Juinelle
eller ville inte
bestämma sitt hjärta för om
hennes tankar tyckte om
sagan mer
än någon av dem hon hade kvar
att upptäcka
eller repetera
- vilka avtryck som än skulle visa sig
från en annan droppe
till just denna droppen
rymma
upplevelsen i Juinelles dröm
närmare nu
här.