Kom, mina juveler,
vagga fram över sandiga kullar,
kom till min gröna oas,
ska jag kamma er päls, som jag brukar.

Kom, mina gamla kameler,
trogna vänner i nöden
ni bär allt vad jag lägger på er
och tuggar länge er fattiga kost

Ni ser på mig med fuktiga blanka ögon
sveper förbi mitt huvud med era mular
och pustar er svårartade luft i nacken

då känner jag mig trygg

sen sätter jag mig upp
på någons rygg
och vaggar iväg ett slag
som på ett skepp i sanden.