Missförstå mig inte det är inte så att jag saknar dig, inte en enda sekund av min dyrbara tid går åt till att sakna dig, det är bara så att jag lägger ner mycket tid på dig, på att analysera, koreografera och repetera. Men saknar gör jag inte.
Det finns inte så mycket att sakna, det finns eftermiddagar då vi låg i din soffa och såg på scrubs eller hur du skrattade åt hur jag sade "vääärdelööööst" eller småthie". Du påstod att jag pratade som en bebis och ibland hade du rätt trots att jag verkar 20, inte 17.

I mitt annars så stressiga, självupptagna, missbrukarliv finns det inte så mycket tid för dig längre nu när avståndet mellan oss har ökat från en kvarts biltur till en och en halv timmes flyg och en massa massa förlåt och klagosånger.

Det var inte alls länge sedan jag fick ett mirakel, de har en förmåga att träffa just mig, precis som olyckorna också har, men det är nog för att jag gillar en extrem livsstil med mycket överdrivningar som de flesta har svårt att anpassa sig efter och som du sade mycket tydligt att du slösat två år på att städa upp efter.

Hur som helst, så finner jag skrivande avslappnande och sen att det alltid råkar bli just om dig varje gång jag sätter mig framför datorn väljer jag snarare att kalla opassande sammanträffanden än saknad.

För att du var aldrig en person som riktigt var värd att sakna. Jag kanske älskade dig mer än du älskade mig men jag är totalt övertygad om att du saknar mig mer än jag saknar dig.

Det är nog även därför du fortfarande inte lämnat tillbaka alla mina saker trots att jag fortsätter skicka mina lätt berusade sms om att jag vill ha tillbaka dem.

Det är nog därför du fortfarande lånar mig vissa kvällar, vilket leder till mina mardrömmar, jag är egentligen rätt säker på att det är nätterna jag sover bredvid dig igen i din fantasi för att du förstår, det kanske låter konstigt, men mina drömmar brukar ha en förmåga att berätta saker för mig jag inte hade en aning om. Vägar, hemligheter, undangömda saker som folk inte vet att jag vet som jag lärt mig av john blunds metspö de nätter han fångar in mig och får mig att ångra ännu mer att jag någonsin släppte en kvinnomisshandlare nära min kropp.

Det finns mycket jag ångrar som jag låtit dig ställa till med, mest anorexian såklart, likt lögnerna att jag skulle vara över den, för de var mest riktade åt fittan på ätstörningskliniken, för att hon hotade att låsa in mig, men på något sätt tog de sig ut bland allmänheten ändå
kanske lika bra för då kan jag arbeta, dvs svälta ifred och ingen märker om de tror att de vet att jag är frisk.

Mina känslor har alltid varit pålitiga, folk har till och med kallat mig synsk i flera år just för att jag känner på mig saker, har sett ett dussin spöken och som sagt, drömmer saker som alltid händer eller visar sig vara nedgrävda hemligheter i ytterligare en tonårings huvud.

Därför vet jag vad som är bäst för mig och det var fan i mig inte du, det visste jag redan från början, men det har jag redan skrivit om och du har troligen läst det.

Så mest vill jag att du ska veta om vad som händer i mitt liv, inte för att det intresserar dig, eller ja, du visar det i alla fall inte, men jag tror att du är jävligt intresserad egentligen.

Jag är kär, i 2 personer och jag vet inte vart jag ska ta vägen, mest för att jag tror att ingen av oss någonsin kommer att älska någon annan som vi älskade varann och oavsett vad folk säger till mig tror jag att du är rätt säker på att det är så du med.

Men jag hoppas du har det bra och att du snart finner mod nog att säga förlåt för att du slog mig för att du vet att det betyder ingenting för mig, det enda jag behövde var att förlåta mig själv för att det hände och det har jag gjort, det är mest för din skull jag hoppas du kan be om ursäkt för att jag har fått höra, och jag har sett att du fortfarande är väldigt bitter.

Men jag har också sett hur du tittat på mig när du tror att jag inte sett och jag vet att du saknar mig enormt men din tjocka skalle kommer aldrig tillåta dig att erkänna det, minst för dig själv.