den hörs då och då inom mig

den lite hårda och korta klangen

ljudet när din pipa mötte askfatet

det med blodrött tjockt glas som man kunde
blicka in i och se stearinljuset i oräkneliga facetter

en tjusig tupp skapade en konstig ojämn relief i botten

klangen blev allt mer frekvent när
någon ny tanke var på rull
och det indikerade att böckerna 
snart skulle få sin nattvila

varje gång ljudet hörs inom mig nu
så är jag tillbaks vid de där samtalen igen 
då vi svävade likt örnar över raviner

ibland gnabbade vi rejält
i sökandet efter de rätta perspektiven däruppe

ibland nådde vi ända upp till solen och rörde vid den
med de yttersta vingspetsarna
för att sedan störtdyka 
och kyla dem i någon småländsk skogstjärn

när vi satt där och ruggade
och kände doften av kåda från sommarvarm tall
brukade vi stilla tänka att
jorden är allt vacker ändå

och undrade om det nog inte är de jordnära 
som har de bästa perspektiven trots allt


med varsam hand knackade du alltid ur askan

att vårda pipor var en konst sa du alltid

en explosion av vita blodkroppar
gjorde dig till ett slags stort pip-knack
fast i ett helt annat askfat av icke-färg

en absurd metamorfos och liknelse egentligen...

men piporna ligger kvar där i askfatet

jag försökte mig på en av dem en gång

men klangen var inte den samma
så jag låter dem ligga numera

jag tror du fick med dig både
lite solstoff och småländsk mylla
i någon av dina fjäderpennor

därför några strålar verkar söka efter något däruppe
och äppleträdet runt knuten har blivit en aning vilse i sitt växande

men minnena av dina tankar glöder i mitt inre
likt tobaken i din pipa
när du tankfullt funderade på nya vägar för örnvingar