Nisse vaknar till bakom sin mustasch och finner sig i en främmande säng.

Han är illamående och törstig. När han halvvaket ser sig omkring i rummet så har han ingen aning om var han är. Han känner sig bakfull men samtidigt som om han hade sovit i åratal.

Han tittar sig nu mer vaket omkring, på nattduksbordet står två vinglas som innehåller vad som ser ut att vara koagulerat blod. Håret på hans armar reser sig och han rycker till i kroppen. I sitt ryck stöter han till något kallt och hårt på andra sidan av sängen.

Ett dovt väsande hörs

Bredvid honom ligger en ödleliknande varelser med tre huvuden och tittar halvvaket på honom.
Förfärad över styggelsen som delar hans säng stirrar han som paralyserad in i dess sex ögon.

- God morgon älskling, väser den fram ur alla munnar samtidigt.
- Jag har väntat i många år på att få säga de orden, åh vad jag har längtat.

Nisse bara stirrar på "det" som om han inte vore kvar i sin kropp.

-Men varför ser ni så frånvarande ut?
Känner ni inte igen mig?

Det är ju jag, framtidens sköna värld.
Storhetsvansinnet och den finkulturella dekadensen in din samtid fick dig att berusa dig på vetenskapen och i ruset dödade du Gud för min skull.

Jag har sedan dess legat här och väntat på att du ska vakna ur din väntan,
och nu, ja nu är du äntligen här min övermänniska.
Vi får slutligen dela vår tid med varandra och det i en värld befriad från den dödes pekpinnar.

Så säg min älskade visst känner ni igen mig?

Visst blev jag den samtid ni drömde?