Djur verkar föra en bekymmerslös tillvaro utan allt det
som utmärker människornas liv,och miljoners års gene-
reringar  verifierar  mänsklighetens  genererande sk ut-
vecklingshistorik  vars  dysplasi  utgör den infektion av
mänskliga  egenheter av  vilka hennes  problematik sär-
skiljer sig markant ifrån djuren som talar sitt naturliga
språk, däri  exaltationen av ofresionalgi  djuren känner
genom det autonoma  nervsystemet är förprogrammer-
ade av naturen  där  naturarternas  kongeniala  rasism
och  egocentritet  aldrig  kan  tämjas,  den  är lika stark
som könsdriften,vilket är en otäckt existentiell sanning
av överlevnadsvillkoren  som den  starke överlever och
allt återgår i en reinkarnationskedja utan mål och men-
ing i det att kretsloppets  återupprepning i naturen rep-
riserar tidigare misstag och lär aldrig något nytt och ut-
vecklande.   Den  cyckliska  degenereringens   metamor-
foser vars eugeniska fylogen  utgör en fundamental ana-
bolisk acculturation i homo sapiens centralicering enligt
dess  kroassering  vilken  medger   det  enda  goda  med
sådan urartning att rasismen till slut saknar motivation
och  därmed  dör ut. Pangermanismens  mondiala  kroa-
ssering  är  den  megalomani  för  autokraters  nepotism
vars intention grundar sig på  en  autokrati  är i en intro-
spektiv introversion som trankil immanent i autonomisk
hypostas  som  idio vars  stoiska  ataraxi  utmynnar  i en
monoklonal  av den  intention  att  degenerera  det  egna
släktet  och  sin  gen,  vilket  inte  förefaller  intelligibellt,
därur  i  var  cell  råder  en  biogenes   genblandning  och
arvsanlag  i  samtliga  gener  vilka  medför  en  urartning
av dess potentiella egenvärde  i  det att genmanipulation-
ens  revolt  mot  naturlagarna   resulterar  i  genbiologisk
rassism  och  grundlägger  motsatsen  till  det  egna artbe-
ståndet som i var cell  råder  den  biogenes vars  verkan i
den  biogenetiska  satsen  blir  till  en  unitär  determiner-
ande tendens vars  potential  att  generera en genes urart-
ar sig i och genom  sig själv  i  dess  destruktivitet, likt ett
suicide,där konsanguiteten vars  degeneration  som  kon-
genial horme utgör associationskedjan av dess " MODUS
VIVENDI"  Den empirism  av  embiotisk genes varav den
expansiva  genereringen  graduellt hävdar sin existens ut-
mynnar i  ett  världskrig om livsutrymmet och till sist om
världsherraväldet.
Sten Wiking