en stilla jazzballad som
väcker minnen
öppnar dörrar in
till sällan sökta rum

den bittra tonen
när du sa farväl
förborgad i ett skrin
av pragmatik

rutiner dagliga
utförda halvt i dvala
höll oss borta
ville aldrig
ställa frågan

försöker värja mig
men inser att
fernissan är för tunn
och gammalt spröd

så spricker den
och lämnar öppna sår
in mot det mjuka

i en ballad som
flyter stilla
melodin parafraserad
och med ackorden
antydda i färger