Det är polkagrisstöveln och Din nye ven
som tar knäcken på mig i den stad jag älskar
Där värmen från de tegelstenslutande husen
väcker den mest sällsamma busighet

Och

Även om det står uppbrott tatuerat i mitt öga
andas jag i den säregna lyckans färgexplosion
kanske som Phileas Fogg när han vinner sitt vad
Eller bara som när jag inser att jag är jag
och det står Marmeladsjäl på min dörr
Den där allting kan kliva in och ut